Vårdare eller fru?

Mellan kl 9-11 är jag Jörans vårdare. Då hjälper jag honom med sådant som han skulle ha gjort själv, om han kunnat (d.v.s. nästan allting). Sedan är jag fru ända fram till 13.30. Då är jag trevlig, försöker hitta på roliga saker ett göra gemensamt, umgås och håller samtalet igång. Samtidigt har jag ansvar för hus och hem, så jag kan bli tvungen att gå ifrån stundvis; laga mat, städa, hänga tvätt, gå ner till vägen med soptunnan, mata hönorna. Om Jöran då behöver gå på toaletten, förvandlas jag lika snabbt som Stålmannen, till vårdare igen för en stund. Så håller vi på, fram och tillbaka, hela dagarna.

Varför särar jag över huvud taget på rollerna, kanske du undrar, det är ju ändå bara jag?Jo, för jag tycker att det är viktigt att komma ihåg att fortsätta vara fru. Det är fru jag i första hand är, och vill vara. Men rollen som vårdare tenderar att svälla ut. Den skulle kunna äta upp rollen som fru, om den fick tillfälle. Behoven är omättliga, och ritualerna kring dem kan göras hur långa som helst. Vårdare måste jag dock vara, om jag ska ha möjlighet att få vara fru med någon ordning. Sa jag nej till vårdarbiten, kunde vi inte leva tillsammans, och då miste vi så mycket mer! (Sedan förstår även jag, att den dagen säkert kommer, då Jöran måste ha vård på annat vis och inte kan bo hemma längre. Desto viktigare att ta vara på det vi kan just nu då, tänker jag!)

En vårdare kan man köra lite med. Hon eller han finns där för att utföra en tjänst, och enbart därför. En fru (eller man) stannar kvar av kärlek. Man delar livet med varandra, man hör ihop, både i medgång och motgång. Det är en helt annan sak!

Klockan är 22.00. Som vårdare har jag gett Jöran hans sömntabletter, han ligger här bredvid och snarkar lätt. Nu behöver jag bara krypa under täcket, lägga armen om hans bröst och pannan mot hans axel, och somna själv, som fru.

I morgon är det en ny dag.

Skitprat

Det är lätt att det blir mycket skitprat när man går uppi varandra hela dagarna som vi gör. Jag menar, vad ska man egentligen prata om? Skitprat, i ordets rätta bemärkelse; hur mycket som kommit i toaletten, vad det hade för konsistens och så. Även krämpor är ett hett ämne. När man identifierar sig med sitt handikapp och ser sig själv som sjuk, ligger sådana tankar alltid nära tillhands. Lite hypokondriskt sådär.

Jag tycker bättre om ”friska” samtalsämnen. Det är praktiskt med husdjur, dem kan man alltid prata om. ”Var är katten nu? Vad vill hon när hon jamar sådär? Ser du va söt hon är? Hur många ägg blev det i morse? Hönorna såg så roliga ut, när de försökte picka i sig sur vispgrädde som fastnade på näbbarna. I kväll var det så ljumt att de inte ville gå in!

En trasig bil är också bra att ha emellanåt. Då får jag förklara hur bilen beter sig, så kommer Jöran igång och berättar vad felet är, och vad jag ska göra åt det. I bästa fall leder det till att han följer med ut i garaget, och instruerar medan jag mekar efter bästa förmåga.

Ibland kommer Jöran i tagen att berätta historier från sin barndom och vilda ungdomstid. Alltid intressant, fast det innehåller en massa folk som jag inte känner, och blir därför rätt rörigt för mig, men vad gör det? Jöran får ju lov att lyssna till mina barndomsminnen också, vare sig han vill eller inte!

Nog skulle jag gärna diskutera världspolitik, eller åtminstone svensk landsbygdspolitik, och psykosociala mönster, andliga erfarenheter eller någonting annat intressant. Men så mycket kan man inte begära, det har vi aldrig gjort. Det kan jag göra med dig istället. Jag får hålla mig till här och nu. Tack och lov då, att vi har en katt, åtta hönor och en bil (och en skoter och en åkgräsklippare…)!

Ekonomisk ersättning

När Jöran blev utskriven från rehab, senhösten 2012, hade jag valt ett litet privat vårdbolag som skulle utföra hemtjänstinsatserna, så att Jöran kunde få bo hemma i lägenheten, och jag fortsätta på mitt jobb. Samtidigt ville jag vara en del av vårdteamet kring Jöran, så jag tog tjänstledigt en dag i veckan för det. Chefen på vårdbolaget välkomnade mig som anställd, och jag fick jobba på samma villkor som de andra, med samma ersättning. För tiden jag vårdade Jöran på min ”fritid”, fick jag ett litet bidrag från kommunen, men när det byttes handläggare, bedömdes jag inte ha rätt till det bidraget längre.

Ett halvår senare blev vi tvungna att övergå till kommunal hemtjänst (se tidigare blogg- inlägg ”Spindel i nät, eller fånge i spindelnätet?” om varför). Även kommunen anställde mig som vårdare, men då hette det anhöriganställning, och hade betydligt sämre villkor. Om jag tidigare fått räkna en hel arbetsdag, fick jag nu bara effektiv tid, d.v.s. timmar här och där, fastän jag var uppbunden hela tiden. Efter ett tag togs även rätten till OB-tillägg bort, alltså inget extra betalt på kvällar och helger.

Efter det, började pratas om att alla anhöriganställningar skulle bort. Vi bytte till ett annat privat vårdbolag, som även de anställde mig på effektiv tid, med OB faktiskt.

När kommunen sedan gav oss ultimatum att flytta till vårdboende, eller bli av med rätten till hemtjänst, flyttade vi till den kommun där vi nu bor ( se även tidigare blogginlägg ”Flytta, annars…”). Jag hörde mig för om möjlighet att bli anställd här, men fick blankt nej. Även de försökte att bli av med alla anhöriganställningar. Däremot fanns ett bidrag för vård av anhörig. Om man vårdar någon på heltid, får man fantastiska 2400 kr / mån, skattefritt!

Om Jöran inte är hemma, som t.ex. nu när han låg på sjukhuset i två dygn, dras det av 80 kr/dygn från mitt anhörigbidrag. Sedan betalar vi 1154 kr/mån tillbaka till kommunen, för de 21 tim som vi nu har avlastning från hemtjänsten.

Jag vårdar naturligtvis inte min man för att få pengar för det. Jag gör det för att vi ska få vara tillsammans, för att jag älskar honom, och för att han ska få känna sig så trygg som möjligt och få mesta möjliga livskvalitet.

Samtidigt säger en lön eller ekonomisk ersättning någonting om hur viktigt uppdraget är som man utför. Någon värderar det jag gör. Den här ersättningen på 2400 kr har visst legat på samma summa i uppemot 20 år, efter vad jag hört. Dags att höja? Även en anhörig måste ha någonting att leva av…

Som väl är, går det att leva två på en pension, om man är sparsam. Det går absolut ingen nöd på oss, så ni behöver inte bli oroliga. Man kan fråga sig vad som händer när jag blir gammal däremot. Jag får inga ATP-poäng för det här. Eller om jag blir sjuk, jag har inte rätt till sjukersättning, inte ens genom att försäkra mig privat. Inget bolag som jag har frågat vill sjukförsäkra mig, jag tillhör väl en högriskgrupp. Det är bara att hoppas att man får vara frisk, och kan jobba länge sedan. Trenden verkar ju gå åt det hållet ändå.

Jag kan undra i mitt stilla sinne ibland, hur mycket pengar jag och mina gelikar har sparat åt samhället, genom vår insats? Det vi sliter ut oss för nu, var det inte mera värt?

Pruta

Innan Jöran ”blev med hjärnskada” så att säga, hade han som hobby att pruta! Ju omöjligare det verkade, dess då roligare tyckte han att det var. Och han lyckades nästan alltid. Jag minns en gång när han hade prutat på byggvaror så till den milda grad, att föreståndaren för den affären slutade att hälsa på oss, under en period. Men det gick över, och vi handlade mer.

Om vi skulle göra något inköp åt skoterklubben (det sammanhang där vi först möttes), skickade vi Jöran. En period jobbade han mycket ideellt i kyrkan, och även där blev han ”inköpschef”.

De sista åren av sjukskrivning, innan huvudvärken tog över totalt, höll han på med hjälpsändningsverksamhet till fattiga i Baltikum, i egen regi. Kläder, sjukvårdsmaterial och handikapphjälpmedel skänktes frikostigt. Men resorna kostade pengar. Han pressade Vikingline och Siljaline mot varandra, och det var väl olika vilket företag som blev billigast. En gång, lyckades han pruta ner biljetten till halva priset, och blev på kuppen bjuden på lunch av den kvinnliga chefen i Stockholm! Sådan var min man, han prutade hårt, och motparten såg det som ett nöje att få göra affärer med honom.

Numera testar han sina prutaregenskaper nästan uteslutande på mig. Det som prutas ner är inget pris, utan en mängd, nämligen mängden sondnäring han själv ska ha. Den dagliga dosen är uträknad av dietisk, efter hans längd, vikt, aktivitetsnivå och ålder, utgår jag ifrån. Utöver det, ska han ha rent vatten via sonden, så att han får sitt vätskebehov tillfredsställt. Jag är ingalunda expert på området, men jag antar att det är viktigt att följa föreskrifterna någorlunda.

Dietisten och distriktssköterskan tycker att Jöran väger i minsta laget, och själv vill han svälta sig. Jag hamnar i kläm, som ska utföra det hela. När jag uppfattar hans egen önskan som självdestruktiv, försöker jag ta över, och för hans talan åt honom. Samtidigt vill jag inte varken luras eller göra våld på honom, så jag kan inte ge honom någonting som han inte själv godkänner.

Men tanke på vad jag nyss berättade om hans prutande, kan ni förstå att vi kommer ihop oss rejält, och hårda duster kan uppstå. Antingen kommer vi till en kompromiss, eller så får han som han vill, den gången. Eller så ger han upp, blir apatisk, och låter mig styra.

Ja, ja, han håller ju vikten över tid i alla fall, så det är väl ingen fara, egentligen. Inte just nu. Men jag föredrog när han prutade på andra saker. Han kunde ju få ge sig på bensinpriset, till exempel, så hade han något riktigt att bita i!

Sparktur i månsken

En sparktur på sjön, under fullmånens sken. Kylan biter i kinderna. Medarna gnisslar lätt mot isen, och sjön sjunger sin kvällssång. Stundom som ett mullrande åskväder i fjärran, stundom kraftigare och närmare, och rätt som det är som pistolskott, följt av brytande av knäckebröd i en linje över hela sjön, alldeles nära mig. Mäktigt, lite lagom skrämmande, så det pirrar i magen.

Himlen är stor och vid, oändligt stor, med sina stjärneljus tända, ibland höljda av höga molnslöjor. Jag är liten, oändligt liten i jämförelse. Ändå får jag uppleva allt detta. Vara en del av det. Mina problem är ännu mindre. De blåser bort med kvällsbrisen och försvinner. I kväll finns bara tillförsikt, den fyller mig vid varje andetag.

Tänk, att få finnas till!

Får man bli arg på någon som sitter i rullstol?

Får man bli arg på någon som sitter i rullstol? Eller ska man alltid ha överseende, det är ju ändå synd om den personen? Han eller hon mår inte bra, så det är inte så konstigt om vederbörande häver ur sig saker som inte var särskilt genomtänkta, och troligen inte menade mot dig. Kan man egentligen ha fel, om man sitter i rullstol, eller är handikappet en garant för att ha rätt, få som man vill? Ingen vågar ändå riktigt säga emot, det skulle kunna uppfattas som diskriminerande.

Det klart att man måste få bli arg på den som sitter i rullstol! Han eller hon kan ju bete sig precis lika illa som du eller jag, och har precis lika stort ansvar för sitt eget handlande också. Men ändå, en normalvettig, väluppfostrad människa, vet att man inte ska sparka på en som redan ligger. Lite sjukdomsvinst går det säkert att få ut, för den som försöker. Inte minst gentemot sina närstående, för de står nästan på kö för att få hjälpa, lindra, göra vad som göras kan. De har nästan dåligt samvete för att de kan, och inte du.

Ja, men får bli arg, om det är befogat. Men det är sällan värt besväret.

Ambulans

I natt var det dags igen. Plötslig hög feber, oavbrutet skakande av köld i flera timmar, trots värmekuddar, täcke, raggsockor och dubbla filtar. Illamående, svårighet att få benen att hänga med. Svimkänsla. Efter ett samtal till sjukvårdsupplysningen, var ambulans på väg hit. Det är lite bökigt att få en ”benlös” person att flytta mellan säng och rullstol, och på grund av den trånga och vridna trappan, även åka trapphiss och inte bår. Med förenade krafter från ambulanspersonalen, mig, och inte att förglömma Jöran själv, gick det trots allt. Ambulansen lämnade gårdsplanen kl 04, och jag har fått några timmars sömn efter det. Nu på morgonen mår han bättre, men är medtagen såklart. Man vet inte vad som orsakat det hela, eventuellt en reaktion på ett kontrastmedel han fick i går, när vi tidigare på dagen var på en röntgenundersökning (efterkoll för att han opererade bort en ofarlig cysta ur munnen i fjol).

Hur många gånger jag skickat in Jöran med ambulans, under vårt snart 18-åriga äktenskap, har jag inte den blekaste aning om. Under hans cancerperiod, var det tidvis en gång varannan månad. Ibland med helikopter. Ändå hade jag hans förhållningsorder att inte ringa ambulans, med mindre än att han var avsvimmad. Hjärntumören låg runt hjärnstammen, och kunde ge alla möjliga lustiga och olustiga symptom. Ibland fick han dubbelseende, ibland kunde han inte prata ordentligt, balansen ansattes, smaksinnet försvann o.s.v. Framför allt hade han en så djävulusisk huvudvärk, att han i sådana skov kunde svimma av smärtan. Då var det bara morfin som gällde, intravenöst. Massor av morfin.

Jöran har alltid avskytt att vara inlagd på sjukhus, och ofta tjatat sig till en utskrivning i förtid. Med sin karisma och vältalighet, la han strategiskt in stöten strax efter personalens skiftbyte, spelade pigg och sa att han var mycket bättre och kunde åka hem. I platsbristens Sverige, fick han vanligen gehör, och jag tillkallades. Ofta för att upptäcka på hemvägen, att han alls inte mådde särskilt bra än. Jag brukade hota med att inte ta med hans skor in, men fullföljde aldrig hotet. En gång, det var på en nyårsafton minns jag, höll han på att svimma av och till hela vägen i bilen hem. Jag var så arg för att han ”skrivit ut sig” för tidigt. Egentligen hade jag lust att köra honom raka vägen i retur till lasarettet, men iddes inte det heller. Under hela bilresan (ca 1 tim), funderade jag över hur i hela världen jag skulle kunna släpa in honom i huset, när vi kom hem? Som väl var, var han vaken just då, och tog sig till närmaste säng, innan han svimmade igen.

En gång skulle Jöran bära in en julklapp han köpt åt mig, från bilen, varpå ryggen sa ifrån med besked, och han miste gångförmågan. Ambulans in. Han blev sittande i rullstol några veckor, och måste träna sig till att kunna gå igen. På själva julafton var han hemma på permis. Vad det var i paketet? En sånganläggning med två stora högtalare, mixerbord och mick. En present jag uppskattat och använt mycket, men det kändes förfärligt för mig att det skulle bli sådana följder för honom!

En annan gång, skulle Jöran lasta åkgräsklipparen på släpvagn, för att ta med den till mina föräldrars sommarhus (där vi nu bor), och klippa gräset. Det var bara det att rampen han använde, gled undan, och på något vis hamnade han själv under alltihopa. Jag började skjutsa in honom själv, men ambulans fick möta upp efter vägen, då andningen var påverkad, och han svimmade. Det visade sig vara ett par knäckta revben som tryckte på lungorna, vill jag minnas.

På senare år, har ambulansfärderna blivit mer sällsynta, men ofta snabba, då symptomen varit strokeliknande. Ingen gång har man däremot hittat någonting, så min bedömning är att det snarare rört sig om panikångestattacker. Men det är inte värt att chansa…

Jag skulle vilja ge en eloge till alla fantastiska ambulanssjukvårdare! Vad än saken har gällt, vilka de än har varit, har vi alltid blivit fint bemötta av lugna, kompetenta, varma människor, som verkligen vetat vad de hållit på med. När det verkligen gäller, är svensk sjukvård suveränt bra! Men framför allt, vilka otroligt fina människor som jobbar där!

Nej, nu ska jag kliva upp och göra mig i ordning, packa rullstol och ytterkläder. Kanske blir Jöran utskriven i eftermiddag, och jag får med honom hem igen.


PS. (Samma kväll.) Det blev ingen hemgång i dag. Jörans feber steg, och läkarna vet fortfarande inte vad han drabbats av. Nu tror de att det är någon typ av infektion, som inte har med kontrasten att göra.

Jöran blev oerhört besviken att han inte fick åka med hem. För mig var det mera blandade känslor. Jag vet hur jobbigt det är för honom, men han är på helt rätt ställe så länge han mår såhär. Sedan blir det mysigt att få hem honom igen.

Framför allt ser jag fram emot EN HEL NATTS SÖMN! Godnatt! DS.

__________________________________________________________________

PS. PS. (Två dagar senare.) Det visade sig vara vinterkräksjukan. Nu ligger han på isolering, men är på bättringsvägen. Jag fick flera sovnätter, men nu är jag nästan rastlös. Jag menar, vad ska jag göra av all tid jag plötsligt har över?! ”Så lite som möjligt”, säger en liten röst inuti. Jag prövar att följa den. DS. DS.

Besök av pappa

Min pappa har besökt oss några dagar. Han har en hörselnedsättning, och Jöran pratar otydligt, så de kan inte samtala med varandra utan tolk. Jöran väljer att hellre ligga ensam i sängen när pappa och jag umgås, ställa sig utanför all social samvaro. När Jöran sedan är uppe för sondmatning, vill han inte att någon ska se på, därför får ingen vara inne i vår lägenhet då.

Som väl är, har vårt hus två separata lägenheter; ett rum och kök nere, där pappa kunnat bo, och två rum och kök uppe, åt oss. Själv har jag sprungit emellan, en timme här och två timmar där. Det blir intensivt.

Självfallet vill jag träffa min pappa så mycket som möjligt när han är här. Jag har alltid varit något av en ”pappas flicka”. Nu blir han 90 år i år, och bor 55 mil bort, så tillfällena är väl värda att ta vara på. Man får vara glad så länge han är pigg och orkar komma! (Själv tar jag mig ju ingenstans.)

Samtidigt vill jag inte att Jöran ska känna sig åsidosatt. Jag är inte bara hans vårdare, utan hans fru framför allt, och vill naturligtvis umgås även med honom.

Till mig själv blir det absolut ingen tid över, en sådan här gång. Jag behöver det, känner jag. Om än bara tio minuter extra uppe hos hönorna. Jag är trött, det här sliter på mig. Synd att det ska vara så svårt att förena, kärleken till dessa båda män som betyder allra mest för mig!

Jag är så törstig!

I natt väckte Jöran mig med orden: ”Jag är så törstig!” Det kanske inte låter så dramatiskt för dig, men hos oss uppstår ett dilemma. Jöran kan inte dricka. Hans sväljningsförmåga är så dålig, att något flytande skulle rinna rätt ner i lungorna istället, med hosta som följd, och med risk att orsaka lunginflammation. Och här ligger han, snustorr i munnen, med en brinnande längtan efter iskallt vatten. Vad gör jag?

Det känns fruktansvärt att behöva neka honom något så basalt som en mun vatten när han är törstig. Å andra sidan är det farligt för honom, och jag kanske måste vara den som tänker förnuftigt och håller emot. Å tredje sidan, han är faktiskt vuxen, och tycker han att risken är värd att ta, är det hans beslut. Å fjärde sidan, vem kommer det att gå ut över, om han blir dålig och behöver mera omvårdnad?

Det finns två görliga alternativ. Antingen tar jag vatten, och blandar i förtjockningsmedel så att det på pricken både ser ut, och luktar som, tapetklister. Jag pallar upp honom i sängen med kuddar bakom ryggen så att han blir halvsittande, och skedmatar honom med sörjan.

Eller så tar jag en pinne med en skumgummituss i ena änden (,en sådan som vi använder vid rengöring i munhålan dagligen), doppar den i kallvatten, och baddar hans läppar, gom och tunga, direkt där han ligger. Jag frågar om han vill detta senare alternativet, och får ett jakande svar.

När jag för in tussen i hans mun, stänger han helt oväntat munnen, och börjar suga på tussen som om den vore världens godaste klubba. Detta följs av en hostattack, och vädjan om mer. Jag har inte hjärta att neka honom. Vi gör om proceduren fem-sex gånger, innan han är nöjd och somnar om. Stackars karl! Jag hoppas verkligen att det han satte i halsen inte ställer till några värre följder. Vilket ansvar har jag i det, i så fall?

Det tar ett tag, jag ligger i tankar, men så småningom somnar även jag om (,efter att ha varit upp på toa, och druckit en mun vatten).

Läsarbrev

Jag fick ett så fantastiskt fint brev av en bloggläsare och vän, så jag vill få dela det här med er! (Jag bad om lov först, naturligtvis.)

Hej Kära Alexandra!

Jag kan inte sluta läsa din blogg. Och jag känner mig alldeles ledsen i hjärtat för att ni ska behöva ha det så himla tufft. Och jag skulle vilja skriva de finaste orden på det finaste brevpappret till dig. Och som du förstår: jag känner mig så tacksam över att jag får ha ett liv som är så mycket mer fritt och lättsamt. Och jag imponeras över ditt hjärtliga skrivande och din humoristiska talang som får mig att fnissa.

Och ja, visst blir jag orolig för dig. Som före detta utbränd fattar jag ju att du balanserar på kanten, och att du ju redan har hört det här. Ändå kan jag inte låta bli att viska att man inte vet riktigt när kraschen kommer så man måste nog ta varningarna lite på allvar. Flera avlastningar, är det möjligt? Svara inte på frågan. Du är säkert urless på att försvara dig.

Och jag beundrar ditt mod i att utlämna dig och er som du gör, det hjälper alldeles säker många att läsa det. Och jag vet inte riktigt vad Jöran menade med sitt julbudskap men jag hoppas att folk ska vilja betala skatt så det räcker till välfärden. Och jag önskar allt jag kan att ni ska få ett roligare 2020!

Stor kram från Eva

Om du vill ha ett mail, när det hänt något nytt på min blogg, gör såhär:

  1. Tryck på ”följ” nere i högra hörnet inne på bloggen
  2. Klicka på de tre prickarna bredvid …
  3. Gå in på ”Hantera prenumerationer”
  4. Vidare till ”Inställningar”
  5. Under ”e-post nya inlägg” väljer du om du vill ha mail omedelbart/dagligen/veckovis
  6. Klart, vi ses på bloggen!

Nyårstankar

Jag brukar använda nyårsafton som en dag då jag funderar över, och summerar året som gått. (En del av det kan du läsa om i gårdagens inlägg, fast då ur ett treårsperspektiv.) Även ekonomiskt räknar jag igenom året. Det har jag gjort i dag, och kan med glädje konstatera att våra inkomster matchat våra utgifter det här året, bra precis och lite till. Det är inte en självklarhet, då man lever två personer på bara en pension. Det ska jag berätta mer om, någon gång. Just nu är jag bara tacksam över allt vi fått och fått uppleva detta år, och välkomnar med nyfikenhet vad nästa år för med sig.

Gott Nytt År önskar jag Dig!

/Alexandra

Tre år

I dag är det tre år sedan vi körde det slutgiltiga flyttlasset, lämnade lägenheten, centralorten, jobbet och heltidshemtjänsten, och flyttade ut på landet bara vi två. Jag minns den dagen väl. Medan Jöran hade hemtjänsthjälp för sista gången där, packade och stuvade min dotter och jag som besatta! Ändå fick han sitta sista timmen påklädd i hallen, innan allt var klart. När han kommit ut i hissen, stod jag på någonting väldigt vingligt, och monterade ner den sista taklampan. Trots att vi kört åtskilliga lass tidigare, med god hjälp av vänner, och gjort oss av med en massa möbler och grejer (det var ju redan fullmöblerat och utrustat i fritidshuset), blev bägge bilarna och vagnen så fulla att mikron inte fick plats. Ett sms löste det, en kompis lovade att komma upp och ta hand om den, tills vidare.

Då tänkte jag att vi flyttade till friheten. Blev det så? Både ja och nej, skulle jag svara i dag. Före flytten, kändes det som om jag var i ständig strid med myndigheter, för att få ut Jörans rätt. Framför allt gällde det kommunen och antalet hemtjänsttimmar, men även rätten till träning, färdtjänst, uppföljning inom sjukvården m.m. Och att få ha någonting att säga till om i hur hemtjänsthjälpen serverades, antal personal och så. Att ha så mycket folk i omlopp i vårt privata hem, kändes väldigt trängande, för både Jöran och mig. Allt detta har vi bilvit betydligt mycket friare ifrån. Vi bestämmer vår egen vardag i dag, i stort sett.

Efter flytten, har mina strider snarare gällt Jöran och hans psykiska mående. Att få hjälp på alla tänkbara sätt hade vi försökt tidigare, men hur står man ut, tillsammans med en man som ibland inte vill leva längre? Hur behåller man själv jämvikten och livsglädjen, när den man älskar håller på att gå under i ångest och självömkan? Hur orkar man vara tillsammans 24 timmar om dygnet, under sådana omständigheter? Hur kan man hjälpa, och hur klarar man av att inte kunna hjälpa (, för för det mesta kan man ju tyvärr inte det)? Jag har inga svar på dessa frågor. Har du läst hela min blogg, kan du säkert skönja en del svar, men några slutgiltiga har jag inte, och kommer knappast att få. En sak är jag klar över. Man måste själv få in energi från annat håll, annars tar den slut. För mig är närheten till naturen och min Gudsrelation två saker som är ovärderliga.

Ibland står man inte ut. Det är helt naturligt och ok, säger jag till mig själv. Jag tror att jag helt enkelt väntar ut en sådan situation. Jag har en obändig tro på att det blir bättre sedan, realistisk eller ej, men det hjälper. Jag kan tillåta mig själv att deppa en eftermiddag, men i morgon tar jag itu med livet igen!

Jag behöver vara Jöran tillhands eller inte för långt bort, nästan alltid. Jöran är dessutom väldigt präglad på mig, och kräver, utan att säga det, min närvaro, för att inte förgås av oro. På det viset har jag blivit mycket mera låst än tidigare. Jag hade trott och hoppats att Jöran skulle känna sig tryggare här med bara mig, och så småningom mindre ångestfylld, men så har det inte blivit. Snarare tvärt om.

Samtidigt befinner jag mig på min favoritplats, där jag har tillgång till alla mina intressen direkt innanför eller utanför dörren. Har jag en halvtimme mellan maten och sonden, kan jag hinna med en skidtur på sjön! Jag kan gå ut i garaget och snickra, med mobilen i fickan, och vara inne hon Jöran på två minuter, om han behöver hjälp. Jag kan engagera mig i byföreningens styrelse, bara vi har våra möten hemma hos oss. Jag kan ha min katt och mina hönor, precis som jag hade drömt om! Det är en fantastisk frihet och livskvalitet.

Har jag någon gång ångrat att vi tog det här steget? Nej, aldrig en sekund. Jag skulle göra det igen, om det behövdes. Hur känner jag, inför tanken på dessa tre år som gått? Jag känner tacksamhet. Bara en enda stor tacksamhet!

Sparkar och slag

Det talas en del i media om den höga risken för fallolyckor i hemmet, för äldre personer. Jag har däremot aldrig hört någonting om skaderisken för anhörigvårdare.

För egen del kan jag säga att (förutom psyket) ryggen och handlederna är de som främst är i farozonen, och tar mest stryk. Jöran kan tack och lov stödja på sina egna ben, men det blir ändå en del tunga lyft och obekväma arbetsställningar för mig. Handlederna kan hålla hela hans tyngd om han vinglar till eller helt tappar balansen vid gåträning. Likaså vid förflyttningar, t.ex. mellan rullstolen och handikapphissen (som är en åkande stol på räls upp till övervåningen där vi bor.)

Olyckan kan vara framme, så Jöran ramlar och blir liggande på golvet. Det är bra med en stark och bastant fru, för då behövs råstyrkan, och en portion fiffighet. Ibland vet jag inte efteråt riktigt hur vi burit oss åt, men upp har han kommit, hittills.

Man kan bli påkörd eller överkörd av rullstolen. Backande, blir rullstolen lik en get med horn, som man kan få inkörda i magen. Som väl är, saknar rullstolens handtag spetsar längst ut…

Elrullstolen vi har, väger 105 kg. En gång fick jag den i knät, när jag höll på att lasta in den i bilen, och ramperna gled undan.

Jöran är ataktisk i alla sina extremiteter. Det innebär att han har kraftiga okontrollerade ryckningar i både armar och ben. Blåmärken får jag gott om. När han får in en fullträffs- spark på mitt smalben så att jag skriker till, flinar han med hela ansiktet. Ett smil är ju trevligt att få se, även om jag just då har svårt att förstå humorn i situationen.

Något som inte har hänt än, men är en klar risk, är att jag ska bli skallad när vi pussas. Den risken är jag villig att ta, ganska ofta faktiskt.

Jesus i ladan

Andakt, skriven av Alexandra Gelland 18.02.13

När jag på kvällen går förbi ladan som står nere på ängen mot sjön till, kan jag inte låta bli att tänka på dig Jesus. Just vid brevlådan lyser mobilmasten borta i skogen alldeles som en stark stjärna, precis över den ladan. Snön ligger meterdjup, och det är vackert som ett vykort. Jag vet att det inte var där, men tänk ändå om…. Det är nästan så jag hör barnskrik.

Om jag bara hade varit hemma när ni kom, kunde Josef ha fått låna en snöskovel att skotta sig fram med. Det måste ha varit svårt att ta sig in! Fast om jag varit hemma hade ni förstås fått komma in till oss i värmen istället, det hade jag väl låtit er göra? Och Maria hade legat i vår breda sköna säng, i väntan på ambulansen. Gillade han kaffe, Josef? Det brukar ta dryga timmen hit för ambulansen. Tänk om de inte hann? Då kanske jag måst agera barnmorska! Det har jag aldrig gjort förut, men jag har ju fött barn själv, och en och annan kalv har jag också fått hjälpa till världen. Tänk om jag varit den första att hålla dig i mina armar, Jesus! Hade jag fallit på knä och tillbett då, som herdarna och de vise männen?

Grannarna på andra sidan sjön har ett gårdshus att hyra ut, har jag hört, kanske vill ni stanna och vila upp er, åtminstone några dagar? Det är rätt stökigt nere i Israel har de sagt på nyheterna.

Nej, nu står jag nere vid brevlådan och fantiserar igen. Men om det hade varit ni, då hade jag väl släppt in er och hjälpt er, även om jag inte känt igen er? Det hade jag väl gjort?

På restaurang

Tänk dig att din käraste bjuder ut dig på en lite fin restaurang. Att han sitter i rullstol är det just ingen som tänker på, när ni sitter vid bordet. Man ska ju någonting sitta på! Den lilla flaggstången, baktill på rullstolen, med en apparat på, är väl inte heller så märkvärdig. Så länge den är tyst.

När din mat är beställd, ska ju han också ha någonting, och eftersom han inte kan svälja på normalt vis, blir det tråkigt nog sondmat, via en slang rakt in i magen. Ni går till toaletten för att koppla igång sonden, utan att dra onödig uppmärksamhet till er. Sedan avnjuter du din måltid, medan han tittar på.

När du ska till att ta sista tuggan, bryts lugnet plötsligt av en ljudlig signal, och alla i rummet vänder sig och stirrar mot er. Sondapparateländet larmar, han har ätit klart! Röd i ansiktet skyndar du runt bordet så att ljuslågorna fladdrar. Varje knapptryckning på apparaten, följs av en liten melodi av flipperspelstyp, på hög volym. Två, tre melodier ljuder genom rummet, innan den äntligen är avstängd och tyst.

Ni banar er väg mellan borden igen, mot toaletten, för att koppla loss slangarna. När ni ändå är där, passar ni på att utföra cirkusnumret: ”2 personer och en rullstol, på en för liten toalett”, där han, helt utan skyddsnät, ska lyckas hoppa mellan stolarna.

Det blir inget avnjutande av sista tuggan för dig, och ingen efterrätt. Lika bra att klä på både sig och honom, och åka hem.

Nej, Jöran och jag går aldrig på restaurang, och nästan aldrig någon annan stans heller. Ni kanske förstår varför. Förresten har jag alltid känt mig bortkommen på ”finare” ställen, det var Jöran som kunde föra sig. För mig duger det gott med ett par smörgåsar och en flaska vatten, som jag haft med hemifrån, i förarsätet. Eller om vi är i stan och ska lyxa till det, Mc Donalds drive in. Sedan åker vi hem snabbast möjligt, till vår egen toa, och vår egen säng.

Vägra medberoende

Det är lätt att bli medberoende med den som är sjuk eller handikappad, precis som den som är närstående till en alkoholist. Man täcker upp och slätar över, hjälper till att ljuga och hålla fasaden uppe. Säger att allting är bra.

Jag vägrar att bli så! Jag tänker inte hjälpa min man att fortsätta skämmas över sitt handikapp. Jag låter honom inte gömma sig totalt för omvärlden. Jag vill inte vara delaktig i att han blir kvar i sin självömkan. Jag kan inte ljuga åt honom, det får han göra själv om han vill, men jag tänker berätta sanningen. Jag ska inte försvinna bakom honom, bli hans skugga, till synes utan ett eget jag med egna behov.

Jag blir insyltad i allt det här ändå, och medverkar säkert mer än jag vet. Men jag gör det i alla fall inte oreflekterat, för då blir jag en fånge i mönstret, med begränsad handlingsfrihet.

Som anhörig, upplever jag att man ofta reduceras till något slags tillbehör. Allting handlar om den andre, kretsar kring hans behov, hans vilja, hans känslor. Genom att skriva tar jag tillbaka en bit av makten över mitt eget liv. Mitt liv måste ju få handla om mig också! Jag har rätt att berätta min historia, ur min synvinkel. Bloggen är min frizon.

Samtidigt som jag bjuder på min berättelse, handlar det inte bara om mig, tänker jag. Vi är många som lever i en sådan här slags situation på olika vis, och vi behöver alla få höras. Din berättelse är lika viktig som min, du får mer än gärna dela med dig av dina erfarenheter också. Det är så en blogg är tänkt att fungera!

Vem blir jag då?

När man har ett parförhållande, är man inte längre bara ett ”du” och ett ”jag”, utan också ett ”vi”. Tillsammans har man ett livsutrymme för två. Inom det anpassar man sig till varandra, stångas kanske lite ibland, slipar den andres vassa kanter, och blir själv slipad. Finner sina invanda mönster, lär sig att parera. Även om jag själv skulle tycka om att höra musik på hög volym, avstår jag, för att jag vet att min make ogillar det. Likaså kan han köpa hem grillad kyckling ibland, fastän han inte är så förtjust i det själv, bara för att han vet att jag tycker det är jättegott, till exempel. Det är så ett ”vi” fungerar.

Vad händer då, om ens partner långsamt eller kanske plötsligt blir någon annan? Vad händer med ”vi”-et, eller med mig?

För oss gick det över en dag. Men vad följderna egentligen blev, har det tagit år att se och förstå, om vi nu har greppat det än. Jöran är på ett sett densamme som han alltid varit, men samtidigt någon helt annan. Kroppens funktioner är långt ifrån vad de var, men även själen förändrades. Om det är hjärnskadan, depression, ångest, sorg eller någonting annat som orsakat det, vet jag inte, men jag har fått lov att lära känna en ny Jöran. Ibland tror jag att den ”gamla” Jöran finns där inne någonstans, att locka fram. Ibland tror jag att han är borta för alltid.

Förut var han snabb – Nu är han långsam, seg och velig

Förut var han handlingskraftig – Nu vill han helst inte göra någonting utom det dagliga

Förut var han en gladlynt optimist – Nu är han aldrig glad, och tror oftast det värsta

Förut var han inte rädd för någonting – Nu är han rädd för allt

Förut var han den mest sociala av oss två – Nu får jag sköta alla kontakter, han vill helst varken träffa eller prata med någon

Förut var han mycket självständig – Nu är han klängig på mig

Förut var han nyfiken på livet – Nu är han oberörd

Vi har fortfarande samma livsutrymme att dela på. Han rår inte för förändringen, men det gör inte heller jag. Han blev en annan än den han varit. Jag funderar: Vad blir då kvar åt mig? Vem blir jag?

Igelkotten och haren

Jag gåtränade med Jöran på förmiddagen (sådär som ni kan se i vår lilla film ”Promenad”). Det hela slutade med att Jöran satt i sin rullstol och bannade sig själv, för att han var så dålig på att gå. Jag hittade på en liten saga, som jag berättade för honom:

Det var en gång en liten igelkott, som älskade att springa. Ständigt hittade han på anledningar att tävla, och alltid försökte han vara snabbast. Hans idol var haren, för att den springer så fort. Han ville vara som haren, ja han ville verkligen hellre vara en hare.

Varje gång den lilla igelkotten sprungit, blev han så arg så sig själv. Det gick ju aldrig fort nog, inte som haren! Då hans mamma hörde hans bannande självförebråelser, satte hon sig hos honom för att prata en stund.

”Du vet, kära vän, att om du sprang ikapp med en hare, skulle den vinna varje gång. Den är gjord för att vara snabb. Du kan istället andra saker, som inte den kan”. Hon smekte honom över taggarna. ”Det är inte något fel i att vara en igelkott. Det är precis lika fint som att vara en hare. Men att tävla i löpning, och döma sitt värde efter det, är väldigt orättvist. Det kommer aldrig att leda till annat än besvikelse”, sa hon.

”För att vara en igelkott, är du jättesnabb, och jag är så stolt över dig när jag ser att du kämpar och gör ditt bästa. Men en hare är du inte, och kommer aldrig att bli. Min fina lilla igelkott är vad du är, och jag tycker om dig precis så.”

På eftermiddagen ville Jöran gåträna igen. ”Inte som en hare, utan som en igelkott”, sa han. Det gick riktigt bra! Det vill säga, han erkände sin egen prestation, och gick faktiskt bättre än på morgonen också. Jag blev så glad att han tagit till sig något av vad jag berättat, den här gången…..

Njutit i dag

Så här när kvällen kommer, tänker jag igenom min dag, och ställer mig själv en fråga: Vad har jag njutit av i dag? Detta var vad jag spontant kom på, när allt kommer omkring, är det en hel del.

Flera gosstunder med katten. Att tre av mina hönor hoppade upp i knät på mig samtidigt! Jag njuter av vår relation, att de är så tama och har det förtroendet för mig. Att jag, medan hemtjänsten var här, kunde vara ute i garaget och nöjessnickra, och sedan hade tid att prata utan brådska om inget särskilt med min dotter på telefon. Flera småstunder av förtrolighet mellan Jöran och mig. Upplösningen av en spännande roman, som jag högläste, sittande i gungstolen. Att vi låg tillsammans på sängen i kväll, höll varandra i hand, och såg ett avsnitt av ”Där ingen skulle tro att någon kunde bo”. En god kvällsmacka och en kopp te.

Vad har du njutit av i dag?

Plasthandskar

Plasthandskar är bra att ha när katten har slickat i sig för mycket av sitt hår, och kräks på golvet, eller när hon har råkat missa kattlådan. Men att ta i min egen man med dem, det känns konstigt.

Att hemtjänstpersonalen använder handskar är bra, de hanterar så många fler. Själv tvättar jag hellre händerna en gång extra, eller två. Handskar gör att man tappar fingertoppskänslan, det känns så opersonligt, så sterilt. Som om han vore äcklig på något vis. Nästan som om det inte var en människa man vidrörde, utan en sak. Inte som att ta i sin älskade.

Händer talar ett eget språk. De kan vara varma, kalla, hårda, mjuka. De kan trösta, uttrycka medkänsla eller kärlek. Ibland säger de mer än ord, berör djupare.

Plasthandskar är bra att ha när Jöran spottat allt slem han inte kunnat svälja, i handfatet, och det blivit stopp i avloppet som jag måste rensa. Men att ta i min egen man med dem, det gör jag helst inte.

Livet som jitterbugg

Livet går som en dans. I mitt fall, nu för tiden, mest som en jitterbugg med en ofrivillig partner. En som inte vill vara med och dansa. Jag dansar alldeles vildsint kring Jöran, hjälper, stöttar, försöker uppmuntra, försöker motivera, försöker få honom att hitta någonting som han vill vara delaktig i. Jag inte bara dansar själv, jag vill ha honom att göra det också. Jag lockar, provocerar, övertalar. Ingenting hjälper. Livets toner spelar runt omkring, men han tycks döv för dem. Det blev inte som han ville. Men så länge det finns hopp finns det liv sägs det, eller var det tvärt om? Jag fortsätter att hoppa och hoppas i alla fall, måste fortsätta att hoppas.

Se det här underbara klippet från 1945, ur filmen ”Sten Stensson kommer till stan”, och föreställ dig, att dansösen är jag. Eller är det kanske du själv? Alla har vi nog våra stunder, då vi kan känna oss så.

Hjälp

När vi flyttade från lägenheten i centralorten där vi bodde, hade vi dittills haft max timmar med hemtjänsthjälp. (På slutet gjorde jag kvällar och helger själv i och för sig.) I den nya livssituationen på landet, började vi helt utan. Till en början var det en skön frihetskänsla, men efter ungefär en månad, kände jag att det inte var hållbart. Jag måste få något andningshål.

Jag började försöka få tag i handläggaren i den nya kommunen. Det tog en månad innan vi fick kontakt. Självklart skulle jag få hjälp, men det tog ytterligare någon månad innan det kunde börja verkställas. Återigen började vi skola in ny personal, men vi fick god förståelse för behovet av få och fasta kontakter, det ska de ha en eloge för.

De första året, inskränkte vi oss till en eftermiddag i veckan, 3,5 tim (ett sondpass, och lite träning). Andra sommaren vaknade jag en fredag morgon, och orkade inte kliva ur sängen. Det var som om det hade gått en säkring, allt kändes trögt. Jag förstod att jag måste ha hjälp, men orkade inte prata, så jag skickade ett sms till distriktssköterskan som brukar besöka oss regelbundet. Vi har båda fullt förtroende för henne. Hon drog igång hjulen för fullt.

Jag pallrade mig upp för att hjälpa Jöran, och sedan fick min dotter komma och hjälpa oss med det hon kunde. På eftermiddagen ringde en (annan) handläggare och frågade om jag trodde att jag kunde klara det över helgen, så skulle Jöran få komma in på en korttidsplats på avlastningsboende på måndagen. Vad svarar man? En gummisnodd som jag, svarade ja förstås. Lite mer kunde jag säkert orka. Det gjorde jag också, tack och lov.

I två veckor var han borta, och jag var hemma och sov…. och målade fönster. Efter det, har vi planerat in en sådan vistelse per halvår. Det är det minsta jag kan nöja mig med, och det mesta Jöran går med på. Nu, tredje året, utökade vi även hjälpen i hemmet till det dubbla, 7 tim i veckan.

Jöran beskyllde mig här om dagen för att ägna mer tid åt katten än åt honom. Jag svarade att än har jag inte kommit upp i över 45 tim i veckan aktiv kattklappning, men det vore ju någonting att jobba på!

En överfull dag

En vanlig dag, då ingenting extra händer, är liksom ”full”. En dag när vi ska iväg någonstans, känns lätt ”överfull”. I dag hade Jöran en tid på hälsocentralen kl 14. Det var en bra tid på dagen, för då hann vi göra morgonbestyren som vanligt utan att behöva starta tidigare, och var klara till kl 11. Jöran hann vila en timme, och jag också en stund innan jag åt tidig lunch, för att vi skulle dra igång igen kl 12. På med täckbyxor och skoterstövlar i sängen, innan jag hjälpte honom upp. Det tar 20 min att förflytta sig via trapphissen och elrullstolen ut i bilen, och ytterligare 10 min för mig att lasta rullstolen i bakluckan och komma iväg (om inget akut toabesök kommer emellan, för då kan det lätt plötsligt åt en halvtimme till…).

Vi har en timmes bilresa till hälsocentralen, som vi valt att behålla i den ort där vi tidigare bodde. Det är inte mycket längre än till vår nuvarande kommuns centralort, tidsmässigt är det hugget som stucket. Väl framme lastar jag ur rullstolen, hjälper Jöran i, in till receptionen för att anmäla sig, och följer honom dit han ska. Sedan kan jag kanske, som i dag, få 30-40 min för mig själv. Eftersom jag har många vänner just där, som jag nästan aldrig träffar, är det lätt att hitta på något trevligt, men svårt att hinna med. I dag hade jag en fikaträff med en god vän. Jag ställer timern på mobilen, och som Askungen måste jag springa när klockan klämtar.

Jöran tycker att han har fått vänta länge på mig. In i bilen, lasta stolen och iväg. Alltid är det något som behöver uträttas efter vägen; handling eller sopsortering. Tidigare skulle jag veckohandla också, helst på fem minuter, medan Jöran satt i bilen och frös. Numer får vi veckans matvaror hem med hjälp av hemtjänsten, jag bara mailar in en lista, jättesmidigt (fast lite spännande att packa upp och se vad man egentligen får).

I dag behövde jag in på apoteket, djuraffären och järnhandeln. Jag känner mig alltid som familjen som ska ta kort i fotoautomat i ”Sällskapsresan – Snowroller”, ni vet. För att det ska bli så billigt som möjligt, försöker de få med alla fyra på en enda remsa. Det blir ett vilt springande, in och ut ur fotoautomaten (och inga bra kort). Ungefär så går det till när jag handlar.

Vi kommer hem, det är långt över sondtid, katten är hungrig, hönsen är hungriga och jag är hungrig! (Ni som känner mig, vet att jag är en riktig Skalman, som blir tvärhungrig på vissa tider, och kan bli rätt slak om jag inte äter då.) Men Jöran orkar inte vara uppe, så jag bädda ner honom tillsammans med en massa värmegrejer, för trots ordentligt med kläder är han oftast kall som en isbit i flera timmar efter en utflykt. Jag pallar upp honom med fyra kuddar i ryggen så att han blir halvsittande, och kör igång en extra långsam sond, annars kan han få sura uppstötningar när han ligger. Sedan djuren, och sist jag.

Säng, ljuva säng! Det finns inget som är så skönt som att lägga sig efter en sådan dag! Hela dagen på högvarv, och att nu få slappna av. Jag högläser ur en spännande bok, tills sonden piper och är klar. Tänder en kvällsbrasa, läser en stund till. Micrar kornpåsarna igen till Jörans fötter. Små petflaskor med hetvatten är bra att hålla i händerna.

Det blir tätt mellan sonderna i dag, eftersom vi var borta några timmar. När det blir dags för nästa mål, orkar han fortfarande inte gå upp, utan jag riggar även nu i sängen. Tar en kopp te själv, och fortsätter högläsningen. Sedan blir det den vanliga kvällsritualen med tandborstning och avklädning och massage och så.

22.30 kan jag själv gå till sängs, precis som vanligt. Men tankarna fortsätter att snurra ett bra tag, efter dagens händelser. Jag behöver en stund för att varva ner, sedan Jöran somnat med hjälp av sina sömntabletter. En bra dag. En full dag, nästan överfull. Ändå hade jag önskat hinna mer. Eller åtminstone stanna i mötet med min vän längre, eller haft tid att prata mer med de andra vänner jag stötte ihop med utanför. Egentligen kanske det är mindre jag önskar att jag hunnit med, det beror på hur man ser det. Jag känner mig i alla fall glad och uppfylld av dagen, men i morgon ska vi vara hemma, och det känns skönt.

Balansgång

Han älskar mig. Han vill mig bara väl. Han har omättliga behov, och liten självinsikt. Han skulle kunna äta upp mig, helt och hållet. Men jag är ingen färglös fluga på väggen. Jag är ingen tjänsteande. Jag är jag! Med mina behov, med min längtan. Han kommer aldrig att hjälpa mig sätta gränser som är bra för mig, det måste jag göra, det får jag stå för.

Jag hjälper honom för att jag vill. Jag ger mer än jag får, och det är ok. Men för att kunna ge, måste man ha. För att kunna ha, måste man fylla på. Att kunna göra det, och samtidigt vara ständigt påkopplad, ständigt till hands, är en utmaning. En balansgång, som alla aktiva människor egentligen har att hantera. Kanske får jag tänka på det extra mycket, för det finns inga marginaler.

Jag tror att detta har fått mig att bli ännu mer tacksam för det lilla. Att fånga ögonblicken. Att se vad jag har. Att aktivt välja saker som jag vet ger mig påfyllning. Jag hoppas och ber att det kommer att räcka även i längden.

Tänk om…

När jag tar på mig kläderna på morgonen, känner jag plötsligt en stickande, skärande smärta i hjärttrakten. Jag blir rädd. Vad är det här? Hur ska det gå med Jöran, om jag blir dålig? Han har ingen telefon i sängen just nu, och kan inte larma ambulans. Och om jag skulle bli hämtad, vad händer då med honom? Och djuren? Då blir kommunen inblandad förstås, och de får lösa det på något vis, fast det är ju helg. Går det att få tag i någon då?

Smärtan har gått över, och jag går ut för att mata höns och mocka skit. Det var nog bara en sträckning efter den där 30 kg kornsäcken jag bar i går. Men tänk om det skulle hända mig något? Tänk om jag skulle ramla ihop ute, och Jöran bara ligger där inne och väntar utan att jag kommer tillbaka. Så fruktansvärt! Tänk om han inte lyckas slå numret till någon annan, han ringer ju aldrig någon annan än mig, och då behöver han bara trycka på återuppringning. Jag är inte säker på om han med sina skakiga händer skulle klara att ringa 112, och om han gjorde det, är det mycket möjligt att ingen skulle begripa vad han med sin otydliga röst försökte säga. Ingen skulle märka vad som hänt hos oss förrän på måndag eftermiddag, då hemtjänsten kommer. Men det var nog bara en sträckning ändå.

Jag går in och börjar hjälpa Jöran stiga upp. Men aj, inte nu igen! Nu gjorde jag ingen rörelse med vänsterarmen som kunde ha orsakat smärtan. Vad är det här? Jag får inte bli dålig helt enkelt, vad ska då hända med Jöran?!

******************************************************************************************

Några minuter efter att jag publicerat detta, hör min syster av sig och är orolig för mig. Jag lovar att om det kommer igen, ska jag ringa sjukvårdsupplysningen. Jag var med om något liknande en gång i somras, och då sa de att jag troligen hade muskelkramp. Fint att känna att någon bryr sig om. Jag har nog genom åren blivit lite avtrubbad vad gäller livshotande symptom. Jöran hade ju cancer och kunde dö när som helst, de första tio åren av vårt äktenskap, men han brukade inte dö….

När jag går ut till hönorna igen, ligger Jöran och gråter, av rädsla för att det ska hända mig något, säger han. Ett par timmar senare, känner han sig febrig, har synrubbningar, och tror att han är allvarligt sjuk. Jag tar tempern, ingen feber. Panikångest, är min diagnos. Jöran fnyser, ”det säger du alltid”. Jag får pyssla om och passa upp och trösta. Efterdyningarna efter mina bröstsmärtor i morse, antar jag. Någon lugnande tablett vågar jag inte ge, för senast ”tappade han benen”, och då tar vi oss ju inte ens till toa. Det går över. I morgon är det en ny dag.

Skapa en ny webbplats på WordPress.com
Kom igång