Sorgens ansikten

Att mista, och att leva vidare

Superkvinnan efter fullbordat uppdrag

Jag fick superkrafter någonstans ifrån, när jag kämpade för Jörans skull, orkade och klarade vad som helst. Likadant som man har för sina barn. Men nu är dottern vuxen, och Jöran borta, och jag är bara jag. En vanlig medelålders kvinna, fast väldigt trött. Minst hälften av livet ligger antagligen bakom. Hoppas den andra halvan inte blir lika innehållsrik, det skulle jag aldrig orka!!!

Inlagt 20.07.02

Jag lever

Jag klippte och trimmade gräset sent på kvällen, för det hade varit för varmt att göra det på dagen. Efteråt gick jag ner till sjön och tog ett kvällsdopp. Vattnet var härligt ljumt. Solen stod lågt, och speglade sig i vattenytan. Det verkade som om jag skulle kunna simma rätt in i solen, så otroligt vackert! Jag kände mig levande, och njöt av det. Samtidigt kom tårarna. Jag lever, men min Jöran lever inte.

Jag ska leva ändå.

Inlagt 20.06.24

Grusad längtan till skogen

Hela våren har jag gått omkring och längtat efter att sätta plant i skogen. Jag har halvhjärtat försökt få reda på vem som anställer plantörer i närheten av där jag bor, eftersom jag fortfarande har pappa här, och för att jag velat ge mig tid att tänka efter först och inte rusa in i något. Att få tag i rätt person visade sig inte vara helt enkelt, jag blev bollad från den ena till den andra. I början av den här veckan fick jag ett namn och ett nummer. Jag ringde i går, utan att få svar. I morse försökte jag igen, och fick då tag i killen i fråga, men plantsättningen var nästan slut för säsongen, och till röjning hade han den personal han behövde.

När jag lagt på luren, kändes det nästan som om benen vek sig. Jag blev så besviken! Jag visste inte att jag hade hoppats så mycket, eller att anspänningen att faktiskt göra ett försök att komma ut på arbetsmarknaden, varit så stor. Efter att ha varit hemma i tre och ett halvt år, är steget stort. Jag har gett så mycket av mig själv i kampen för Jöran, att jag inte orkar jobba med människovårdande just nu. Skogen kändes perfekt, läkande tyst och praktisk, och jag har både utbildning och erfarenhet för det.

Nähä, ut i det okända igen. Då vet jag ingenting om min framtid. Har ingenting att klamra mig fast vid. Fast det är inte sant, men det känns så just för tillfället. Jag får tänka om, samla mod, och ta nya tag. Så småningom.

Inlagt 20.06.18

Jöran c/o Himlen 4

Jag var och vattnade blommorna vid graven på din födelsedag. Grusvägen var så fruktansvärt guppig, det var tur du inte var med, du skulle ha fått så ont i ryggen! Jag tänkte att du nog var glad att du slapp fira här. Bemärkelsedagar var så svåra för dig sedan du blev handikappad, påminde bara om hur livet var tidigare, eller hur du önskade att det skulle vara. Men det kändes konstigt för mig, din födelsedag, och du var inte med. Undrar om man firar födelsedagar i himlen? I så fall lär du ha fått något riktigt smarrigt, och som du älskade att få presenter! Annars är väl alla dagar fantastiska där, alldeles utan att fira.

En sköterska på IVA sa till mig att när någon dör, som inte har åldern inne, så ser man det som ett för kort liv. Men bara Gud vet i förväg hur många dagar eller år var och en av oss egentligen ska få. Varje liv är ett komplett liv, oavsett om det blir kort eller långt. Jag har tänkt på det, det var kloka ord.

Du hade ett komplett liv, och ingen kan säga att du inte använt tiden väl. De flesta skulle ha behövt ett par tre liv för att hinna med hälften. Och du och jag fick den tid tillsammans som var utmätt för oss. Med tanke på att du hade cancer redan innan vi möttes för över 20 år sedan, var Gud mycket generös med tiden.

Nu har jag min tid. Hur lång den blir vet inte jag, men jag kommer att leva ett komplett liv jag också. Framtiden får utvisa vad jag fyller det med. Jag känner hopp vid dessa tankar. Jag säger som jag sa till dig på sjukhuset: Jag kommer att klara mig.

Saknar dig, men du finns i mitt hjärta. Puss och kram!

/Din Alexandra

Inlagt 20.06.16

Jöran c/o Himlen 3

I dag har jag klippt hela gräsmattan för första gången i sommar. Jag hade tänkt vänta tills gullvivorna blommat ut, men förstod att du skulle ha tycket gräset var för långt, så jag körde runt dem istället. Om du varit här, hade du suttit och tittat på som du ofta brukade, och lett eller vinkat åt mig varje varv när jag for förbi. Sedan skulle du ha sagt att jag var duktig och att det blev fint, och undrat om jag tyckte det var roligt att köra åkgräsklippare? Och jag hade svarat att det tycker jag.

Jag körde trimmern också efteråt, så du behöver inte oroa dig över något fusk. Jag har ju tid numera. Fast jag önskar nästan att jag inte hade det, jag skulle mycket hellre ha haft dig här. Fast inte om du behövt lida. Jag vet att du har det bra där du är nu, men det är förfärligt tomt här, utan dig!

I går skjutsade jag vår gravsten till kyrkogården förresten. Det blev den stora stenen som stack upp bredvid hönshuset. Känns fint att ta en här hemifrån. Grannen hjälpte mig att lasta med sin traktor. Du kunde inte ha gjort det bättre själv faktiskt!

Jag läste just ut en bok som du skulle ha tyckt var jättebra! En västern, av Leonard Strömberg. Den 21:a Strömbergboken jag läser, av alla 22 som biblioteket har. Bra att du hann vara med på de första 20 i alla fall. Tänk så många spännande och mysiga timmar vi tillbringat här i sängen, jag med en bok i ena handen, och dig i den andra.

Jag längtar så efter att få prata med dig om alla små vardagsdetaljer såhär, även om jag vet ungefär vad du skulle ha sagt. Och jag längtar så efter att få hålla om dig, och bli omhållen av dig.

Jag vet inte alls vad jag ska hitta på att göra framöver, nu när du inte är här, men det lär väl bli någon råd. Du och jag har alltid varit så duktiga på att ha bråttom. Jag ska försöka ta det lugnt den här gången, låta svaret komma till mig. Fast det är svårt, för när jag inte håller mig sysselsatt saknar jag dig så fruktansvärt! Jag måste vänja mig vid det.

Tack för all kärlek du har gett mig! Önskar dig evig glädje och lycka av hela mitt hjärta, tills vi får ses igen!

/Din Alexandra

Inlagt 20.06.09

Att vara eller icke vara

Jag klättrade upp på taket för att rensa bort gamla löv. Plötsligt ertappade jag mig själv med tanken att det inte skulle göra någonting om jag trillande ner och slog ihjäl mig. Missförstå mig rätt. Jag har alls ingen längtan efter att dö, men just nu har jag så lite som binder mig vid livet. Inget som jag måste göra, ingen som behöver mig. (Sedan tänkte jag på den pågående ekonomiska redovisningen för byföreningens EU-bidrag, som bara jag är insatt i, och tog inga onödiga risker. Det vore väldigt krångligt för någon annan att hitta rätt i min dator!)

Några dagar senare, gjorde jag en cykelutflykt till ett vattenfall jag älskar att besöka. Där skrev jag följande:

Att sitta och titta på ett vattenfall såhär, höra dånet, känna doften och få små vattenstänk i ansiktet, det är livet. Det är gemenskap med Gud. Den här stunden påminner mig om hur mycket jag tycker om att leva!

Inlagt 20.06.09

Utflykt i tid och rum

I går kväll cyklade jag ner till kyrkogården för att vattna på graven. Det är 2 mil fram och tillbaka dit. Så långt kan jag inte ha cyklat på en och samma dag de senaste åtta åren, kunde ju inte vara borta så länge från Jöran. Han skulle inte ha förstått tjusningen med att ta cykel heller, han som var en sådan utpräglad bilmänniska. Fort skulle det gå. Men jag njöt av turen, dofterna, den nya grönskan, att röra mig, och att jag faktiskt hade kondition nog.

Jag dröjde bara vid graven en liten stund, han är ju ändå inte där, jag känner ingen kontakt, men blommorna var i desperat behov av vatten. Stannade vid en liten vacker tjärn på hemvägen istället, åt min matsäck och tog ett dopp!

Det var 25 år sedan jag badade i den tjärnen sist, mindes jag. Den sommaren jobbade jag med att plantera skog där i närheten. Det var lika hett som nu, och skönt att ta ett svalkande bad på lunchrasten. Lustigt nog går mina tankar ofta till den tiden av mitt liv, och ännu tidigare, just nu. Tiden före Jöran. Tiden före det stora vuxenansvaret med barn och familj och sedan Jörans sjukdom och handikapp. Det var senast jag levde ensam och rådde mig själv, som nu. Kanske det inte är så konstigt ändå, att jag associerar nu till då. Jag till och med längtar efter att sätta plant!

Inlagt 20.06.02

23 tim om dygnet

Vänliga människor frågar hur det är? Jag har svårt att svara, hinnan till gråten är så tunn. Rösten vill inte bära.

Men sluta inte fråga. Det är mycket värre med tystnad, som om ingenting hänt, som om inget saknas. Jag saknar Jöran 23 tim om dygnet. Det var så mycket vi brukade vara tillsammans.

_                    _                    _

Jag var till orten i dag, där du brukade vara på avlastning så här års. Du avskydde det, jag behövde det. Att återse den platsen var mycket jobbigare än jag kunnat tro. I vanliga fall skulle jag ha hämtat dig igen, om två veckor. Nu finns det ingen att hämta! Jag bara lämnade de sista handikapphjälpmedlen som blivit kvar här hemma, och åkte därifrån utan.

Jag hade tänkt skrapa färgen från ett fönster i eftermiddag. Hade tänkt ställa i ordning ett kompostgaller. Kanske så något i trädgårdslandet. Det får vänta. Jag orkar inte, varken med själen eller kroppen. Kroppen vill helst ligga i sängen, inte stå på en stege utanpå husväggen. En annan dag finns kraften och lusten igen, inte i dag.

Inlagt 20.05.27

Tomt rum

Jag trodde jag var ensamstående med man, när jag startade den här bloggen. Jag hade fel. Jag var inte alls ensamstående. Visst, allt som skulle göras var jag ensam om, och ofta mådde han så att jag var ensam om beslut och ansvar också. Jag kände mig som ensam vuxen i hushållet, men det var jag inte. Rätt som det var orkade han stå ut med nuet en stund, och fanns vid min sida fullt ut. Så värdefulla de stunderna var! Nu börjar jag förstå betydelsen av ordet ensamstående. Men jag har mycket kvar att lära.

En gång, för många, många år sedan, skrev jag i min dagbok:

Ett rum är aldrig så tomt som när någon man älskat, varit där inne,

och gått.

Alexandra

Det är sant. Rummet är min själ.

Inlagt 20.05.21

Alla papper

Efter begravningen, började nästa steg av fixande och administrativt arbete. Avsluta alla abonnemang och medlemskap. Klippa alla plastkort. Meddela alla instanser som kanske inte skulle få reda på det automatiskt. Jag hörde mig själv säga det flera gånger om dagen: Min make har avlidit, min man har gått bort, Jöran är död! Inte trevligt att påminna sig själv så intesnivt, men kanske nödvändigt.

Förhandla om försäkringar, ställa tre olika bolag mot varandra, för att göra det i Jörans anda. Hur avslutar man ett mailkonto? Finns det något att få ut på Jörans olycks- och dödsfallsförsäkring? Räkningar för begravningen, räkningar från lasarettet, räkningar för hemtjänst och sondmat. Men sondmaten hann han inte ens få hem, den ska väl inte betalas? Måste ringa, kolla. Nähä, dödsfallet räknades inte bero av fallolyckan enligt försäkringsbolaget. Jaså, jag får inte ha ett eget mobilbonnemang, jag anses inte kreditvärdig.

Varför kommer efterkrav på varenda räkning jag betalt i mars? De måste ha stoppats när Jörans internetbankkonto stängde ner. Kan ingen upplysa en om det i tid? Bouppteckning. Papper, papper och åter papper, formalia. Pengar kommer på check istället för på kontot, måste besöka banken personligen, går inte att lösa på annat vis. 9 mil, fram och tillbaka, och det förhatliga parkeringshuset igen. Har inte varit i stan sedan jag var till begravningsbyrån. Jag vill bara bort därifrån, parkera någonstans och gråta.

Det skulle vara skönt att få allt sådant här färdigt och ur världen. Samtidigt har det varit en tröst på ett sätt, ett maffigt administrativt arbete att hugga tänderna i, för att ha något att göra, skingra tankarna, känna en mening med dagen. Men jag föredrar andra distraktioner, som att hugga ved, måla fönster, nöjessnickra eller fiska, umgås med min dotter. Är det inte sådant jag ska få ta tid till nu? Sådant som bygger upp mig? Som jag blir glad och mår bra av?

Efter att bouppteckningen är klar kanske. Och gravstenen.

Nej NU! Både och, samtidigt. Jag kan inte vänta till sedan. Måste kunna njuta, fastän det andra ligger över mig. Annars kommer jag inte att orka. Jag önskar Jöran vore här och hjälpte mig, var mitt stöd, skyddade mig från omvärlden på ett vis. Han som var så världsvan, och älskade att förhandla. Jag skulle ha fyllt i pappren, och han hade tagit hand om alla kontakterna. Före olyckan förstås. Kära nån, det var ju åtta år sedan han kunde hjälpa mig med det senast, handgripligen! Men han fanns här i alla fall, älskade mig. Nu är jag ensam.

Inlagt 20.05.20

Jag kan vänja mig

Jag kan vänja mig vid att sova på nätterna. Jag kan vänja mig vid att inte bli hunsad med. Jag kan vänja mig vid att inte ha bråttom hela tiden. Jag kan vänja mig vid att få egen tid.

Jag kan vänja mig vid att inte ha någon att konsultera. Jag kan vänja mig vid att leva ensam. Jag är redan van vid att fixa allting själv. Jag kan vänja mig vid att bära hela ansvaret.

Jag måste vänja mig vid ett nytt livsmönster, utan honom. Jag är tvungen att vänja mig vid att vi inte kan pratas vid. Det finns ingen annan råd än att vänja sig vid att aldrig få ha honom i mina armar igen.

Jag vet inte om jag någonsin kommer att vänja mig vid att han inte finns i min närhet!

Inlagt 20.05.14

Inte än

Man får vara egoistisk när man har sorg. Ingen förväntar sig något annat. Om någon frågar en hur man mår, måste man inte vara artig och ställa samma fråga tillbaka. Man får ta emot, utan att ge. Det är ganska skönt.

Man får säga nej, och dra sig tillbaka, utan att vara konstig. Man får säga ”jag har ingen lust”. Man kan till och med dra ner rullgardinen mitt på dan, ligga och tycka synd om sig själv en stund. Det är helt ok.

Man får stänga livet ute ett tag, gå in i sig själv, och sina minnen. Man får sitta och gråta, till synes för ingenting. Det är normalt.

Den här tiden handlar om mig. Det är bäst jag tar vara på den, och gör allt det här ordentligt. Tids nog kommer ”vuxenkraven” att läggas tillbaka på mina skuldror, och då behöver jag vara redo att bära igen. Mig själv, framför allt.

Men inte än.

Inlagt 20.05.11

Katten vet

Min katt låg på köksgolvet och sov på rygg, med sin underbart ulliga mage i vädret. För mig är hon oemotståndlig då, jag bara måste smeka henne. Jag la mig på golvet bredvid, men med ens blev hon klarvaken och orolig, en reaktion som förvånade mig. Hon vankade av och an runt mitt huvud, tog sedan ett resolut tag om mitt hår mitt uppe på skallen, och drog! Två rejäla tag (tills jag skrek…). Hon verkade helt klart vilja ha upp mig från golvet.

Jag blev nästan chockad. Förstår Mirre allting? Förra gången hon såg en människa ligga på golvet, förändrades allt. Den gången låg hon lugnt bredvid, som på vakt, men det slutade med att främlingar kom och bar ut honom på bår. Han kom aldrig tillbaka igen, och jag betedde mig annorlunda efter det. Hon letade efter honom i ett par dygn då, och blev ännu mer mån om att hålla koll på mig. Hon kommer och tröstar mig om kvällarna, när jag gråter.

Nog förstår hon. En människa ska inte ligga på golvet, då försvinner hon sedan, och det blir bara ett elände. Bäst att se till att den här människan håller sig uppe, det finns ju bara en kvar!

Inlagt 20.05.08, om händelse för ca 3 veckor sedan.

Kärlekens gåva

Jag är van att sträcka mig efter dig, ta i dig. Du var alltid här och sträckte dig efter mig. Nu finns du inte här bredvid. Ändå är du hos mig.

Jag får vänja mig att inte treva med handen, utan sträcka mig efter dig inuti mig själv. Där bor du, och kommer alltid att leva. Jag saknar dig med mina fingertoppar, med hela mig, ända från tårna till hårfästet.

Ändå finns den viktigaste beröringsytan kvar, min själ. Du har fört mig till höjder och djup som jag inte visste existerade. Ibland med smärta, ibland enbart ljuvligheters ljuvlighet. Jag ångrar inte en sekund att jag var helt din, och du var helt min. Kärlekens gåva.

Men jag saknar din hand.

Inlagt 20.05.05

Bilder av oss

Jag tittar på gamla bilder. Försöker samla dem av dig och mig. De är inte så väldigt många, för det var oftast jag som höll i kameran. Jag ser kärleken i våra ögon. Vill bevara känslan av oss när det var som bäst. Den ska bära mig långt in i framtiden.

En kram mitt i renoveringsarbetet, från 2009

Inlagt 20.05.04

Jackan

Det har blivit vår. Jag skulle hänga undan en del av våra vinterkläder. Inne på kattvinden, stod jag plötsligt öga mot öga med Jörans skoterjacka. Jackan han hade när vi möttes. Den lätta doften av avgaser, när jag satt tätt, tätt intill hans rygg, med armarna om honom. Känslan av hans värme och styrka, när skogen fladdrade förbi oss i vintermörkret. Jackan som brukade rymma energi och passion, hans glädje och kärlek till mig.

Jag hängde undan de andra kläderna, och lät skoterjackans ärmar omsluta mig, där jag stod i garderoben och grät. Sedan snöt jag mig, och gick ut, till andra vardagssysslor.

Inlagt 20.05.01

Ljuva tystnad

De senaste dagarna har jag försökt vara mera social med flera människor. Det är jättetrevligt just då, men sedan tar det stopp. Det blir fullt i mitt huvud, och ord sprutar ut ur öronen. Sköna vila, ljuva tystnad.

Inlagt 20.05.01

Min stege

”Vems stege är det?” Frågade pappa. ”Den är min”, svarade jag. Jag sa rätt, men det lät konstigt. Första gången jag sa ”min” och inte ”vår”.

Inlagt 20.04.26

Vårglädje och saknad

Jag såg en film i går kväll, som visade sig vara en deckare. Jag saknade ditt bröst att borra in mitt huvud vid, när det blev för läskigt för mig. Som väl var låg Mirre bredvid, och hennes päls var också ett bra gömställe, fast inte samma sak.

I dag satt jag ute i din baden-baden i solskenet, medan hönorna fick vara lösa på tomten och krafsa och picka. Det syntes hur gott de mådde. I dina strumpor, jeans och t-shirt, började jag läsa en av de där böckerna jag hade köpt åt oss. Serien vi inte hunnit börja på än, du och jag. Den verkar bra. En helt underbar vårdag, fågelkvitter från varje träd. Allt hade varit perfekt, om det inte vore för hålet inom mig. Tomrummet efter dig.

Inlagt 20.04.22

I ett mörkt rum, med katt på bröstet

I går blev bouppteckningen klar. Jag gjorde den själv, med hjälp av ett par goda vänner. Det är märkligt hur ett människoliv kan reduceras till opersonliga kronor och ören på några pappersark. Det kändes skönt att få slicka igen kuvertet, och stoppa det på brevlådan. Resten är inte upp till mig.

Det tog nog på krafterna, mer än anat ändå. I dag har varit en sådan där dag då sängen starkt hägrat, i ett mörkt rum, med en katt på bröstet. Jag orkar inget mer, just nu. Jag känner mig inte deppig, och egentligen inte ledsen heller längre, bara trött. Som om jag gett bort all kraft och energi jag haft. Jag fick verkligen tvinga mig själv upp, för att gå till hönsen på morgonen. Lite bättre på eftermiddagen, men orken tryter fort. Det är bara att acceptera och vila.

Inlagt 20.04.18

Som en tratt

Minnena snurrar som i en tratt. Börjar i nutid, cirkulerar några varv, för att sedan sugas längre ner, till tiden före det och före det. Varje tid behöver bearbetas, minnas, ses i nya ljus.

När jag nu tänker på Jöran, är det inte längre som den handikappade, hjälpbehövande, frustrerade mannen som oftast låg i vår säng. Istället följer mig bilder av den energifulla, glada, handlingskraftiga och sexiga Jöran som för tjugo år sedan uppvaktade mig och var helt galen i mig. Det var väl den Jöran han helst ville vara. De senaste åtta åren har han inte mycket synts till, och jag har heller knappt tänkt på honom. Verkligheten har varit så fjärran ifrån, och nuet har krävt sitt. Nu, fri från sin kropps fängelse, kommer han fram igen, i mina tankar.

Det är barmhärtigt att minnet selekterar så, och sparar de ljusa bilderna. Jag får minnas honom så som han ville bli ihågkommen.

Inlagt 20.04.16

Ingen jäkt

I dag var jag på soptippen med en hel vagnslast tomma sondmatskartonger, för sista gången. Jag storhandlade mat för två veckor, tankade bilen med mitt eget nya tankkort, och bunkrade hönsfoder för ett par månader framöver. Ingen satt i bilen och ville att det skulle gå fort, ingen låg hemma i sängen och väntade och ingen hemtjänsttid hade jag att passa. Det kändes lite märkligt att kunna göra så många ärenden utan jäkt. Jag antar man kan vänja sig vid det.

Inlagt 20.04.14

En ny början

Påskandakt

Jag satt i kyrkbänken på skärtorsdagskvällen, och såg altaret klädas av, som seden är för att visa på sorgen i påskberättelsen, Jesu svåraste timmar på vägen mot Golgata och död.

Altaret såg så ovant ut utan utsmyckning eller ett enda ljus, så kalt och naket. ”Det är tomt, det är tomt”, tänkte jag för mig själv. Lite som mitt eget liv känns just nu.

Men inom mig ljöd direkt en annan röst: ”Det är inte tomt, det är en ny början”.

Om man ska rita en teckning, inte tar man då ett papper som redan är fullklottrat? Har man inget annat att rita på, får man sudda först! Det var vad Jesus gjorde på korset åt oss, suddade allt tidigare av vårt eget klotter, för att bereda plats åt en helt ny vacker blid i vars och ens liv. Förlåtelse är världens bästa suddgummi. Det som såg ut som ett stort nederlag, vändes till tidernas största seger! Det som såg tomt ut, var egentligen bara upptakten till någonting nytt och fantastiskt!

Det är en tröst att tänka, att så kan det även vara i mitt liv, och i ditt. För alla bär vi nog på någon slags tomhet, öppet och synligt, eller i ett skrymsle av själen. Påskens budskap till oss är: Det är aldrig kört!

Det är inte tomt, som det ser ut. Det är bara graven som är tom. Tillsammans med Jesus väntar en helt ny början, full av liv!

Inlagt 20.04.10

En strimma av hopp

I går la jag åtta förhoppningsvis befruktade ägg under min höna Älski, som ville ruva. En strimma av glädje, positiv förväntan inför framtiden infann sig. Det var första gången jag hade en sådan känsla, efter Jörans död. Som om en lekande solstråle nådde mig ett ögonblick. Skönt att kunna känna det igen, om så bara en sekund. Hopp.

Inlagt 20.04.06

Hur jag egentligen mår

Du som träffar mig eller pratar med mig i telefon, kanske tycker att jag verkar normal. Men det är jag inte. Eller så är det just vad jag är, för i min situation är det helt normalt att inte vara normal.

Alla säger att det är svårare efter begravningen. Jag håller med.

Jag känner mig både orkeslös, inspirationslös och rastlös samtidigt. Tar itu med saker, för att sedan vila, men utan att kunna slappna av. Kroppen är spänd som en fiolsträng. Jörans insomningstabletter kommer väl till pass igen, dem som jag hade klarat mig flera veckor utan förut.

Hjärnan känns full, samtidigt som jag behöver stimulera den. Att samtala eller umgås går bra medan jag gör det, men bör ske i små portioner. (Pappa som bor här nu, under coronan, får stanna mycket nere hos sig.) Jag blir jättetrött efteråt och måste vila. I ett mörkt och tyst rum helst, för både ljus och ljud och andra intryck jag får t.ex. vid datorskärmen, stör mig, känns för mycket.

Vissa dagar har jag fått gå med solglasögon även inne, och undrat om inte solskrället skulle ta och gå ner någon gång! Då har jag även haft flimmer i synfältet, huvudvärk och stundvis hjärtklappning.

Snudd på utbrändhet, kanske du skulle säga. Ja, så är det nog. Det kommer efter. Jag känner igen det, har varit där förr, alltid behövt dra i nödbromsen. Men var sitter den nu?

Sorgen, saknaden efter Jöran, trängs undan när jag är med andra människor, eller upptagen med annat. Så kommer den glimtvis fram, varje gång jag tänker på att han aldrig kommer att komma tillbaka. Det är som ett stort blåmärke som man inte kan låta bli att klämma på, fastän det gör ont varje gång. Han finns inte längre. Jag får aldrig hålla om honom igen, aldrig dela någonting med honom mer. Det är definitivt.

I min ensamhet, på kvällarna och nätterna, kan jag släppa fram känslorna mer. Då kommer gråten. Det är ganska skönt.

Som sagt var, jag är normal. Men jag mår inte så bra just nu, och så får det lov att vara så länge det behövs.

Publicerat avalexandragelland

En lånebok

Jag hade lånat en bok. Den var uppföljare till en jag just läst för Jöran. Det vara bara det, att när boken anlände med bokbussen, hade Jöran dött för tre dagar sedan.

Jag klarade inte av att öppna boken. Den stod i hyllan, jag stirrade på dess smutsgula rygg varje kväll i en hel månad. Vi skulle ha läst den tillsammans, den var ju till oss, inte bara till mig. När jag läste, gjorde jag det alltid högt för Jöran. Det var vårt gemensamma nöje, vårt sätt att umgås. Hans trygghet, att försäkra sig om att få ha mig bredvid och höra min röst. Mitt sätt att koppla av, när vi var tillsammans. Boken i högra handen, hans hand i min vänstra.

I förrgår kväll, dagen innan boken skulle lämnas åter vid bokbussens nästa besök, tvingade jag mig själv att öppna den. Läsa första sidan, tyst för mig själv. Det gick bra, bättre än jag trodde. Jag kunde läsa, kunde tillägna mig innehållet och faktiskt också tjusas av det. Boken fick bli kvar, jag lånade om den.

Ok, jag kan läsa en roman, bara för min egen skull. Det var åratal sedan sist. Jag har aldrig varit någon bokmal, skriver hellre själv, men det var en delseger. Jag klarar av att läsa en bok. En av miljoner saker jag kommer att behöva lära mig att göra….utan Jöran.

Publicerat avalexandragelland

Drömmen

När jag vaknade, trodde jag att du låg bakom min rygg. Jag tänkte att om du var vaken, skulle jag berätta att jag just drömt att jag tog in på hotell, och fick dela rum med en stor gris!

Men bara en halv sekund, och så visste jag det. Det var bara jag och Mirre. Hon sov tillitsfullt med sitt huvud i min hand.

Publicerat avalexandragelland

Änka

Det har gått en månad i dag, sedan Jöran dog.

Vem är jag, utan honom? Jag är väl jag, som jag alltid har varit. Men ingenting är som det alltid har varit. Jag är inte längre fru, inte vårdare, inte ena parten av två i en kärleksrelation. Jag är inte heller längre fjättrad av situationens krav, av hans krav, inte kuvad av hans ångest. Inte längre hon som blir väckt på nätterna, hon som alltid måste skynda sig. Samtidigt är jag heller inte längre hon som får höra varje morgon hur vacker hon är, hur högt älskad. Hon som är ständigt behövd.

Vem är jag då? Just nu definieras det mest med negationer. Ett annat ord för det är ”änka”. Det känns inte som ett vackert ord. Inget jag vill ikläda mig, tänka om mig själv. Jag har säkert fördomar. Änka är ju just en sådan här som jag. En överlevare. En som har haft, men mist. En som blivit halv, men ändå är komplett i sig själv.

Jag är jag, som jag alltid har varit. Tiden får utvisa vad jag ska använda det till nu, utan honom.

Publicerat avalexandragelland

Jöran c/o Himlen 2

Jöran!

I dag ville inte skotern starta igen. Det var andra gången sedan du dog, det som aldrig hände förut! Fast det var inte lika som förra gången. Då gick inte ens startmotorn. I dag gick den, men tände aldrig. Om du hade varit här, hade du talat om vad det var för fel. Kan det vara tändstiften? (Jag har inte försökt mata den med hö i alla fall, som du brukade reta mig för…)

Jag tittade på en film i går kväll som du inte skulle ha uppskattat, med Galenskaparna. Den var rolig och bra tyckte jag, men tjusningen av att göra något som du inte gillar, för en gångs skull, är helt borta. Jag kan se på Nils Poppe också, hur ofta som helst, lyssna på Keith Urban och lämna disk i flera dagar, och stanna ute en stund längre än vad jag hade tänkt. Sådant var lite roligt att passa på med, de gånger du var på avlastningsboende, och inte precis bredvid mig som vanligt. Nu är de inte längre små undantag, utan vardag. Jag kan göra vad jag vill, när jag vill. Den hägrande friheten har blivit den stora tomheten, för friheten var bara en frihet när den jämfördes med vår vanligen mycket strukturerade och inrutade vardag.

Strukturen var också en trygghet för mig, ett skydd mot omvärlden. Det var lätt att tacka nej till saker och ting, och skylla på dig. ”Jöran tycker att det är jobbigt att träffa folk, han vill helst att vi ska vara hemma”. Fast egentligen ville jag det själv också. Nu känner jag mig skyddslös på ett vis, måste stå för mig själv. Och hitta nya strukturer.

Mest av allt är det ju själva dig jag saknar, givetvis. Att du finns här. Att du älskar mig. Att få känna ditt skinn mot mitt. Att du är min, och jag är din. Det är så smärtsamt att tänka på att det aldrig kommer att bli så igen, någonsin. Jag orkar bara ta in det i små, små portioner åt gången. Samtidigt vet jag, att det som är en svaghet för mig nu, en öm punkt, kommer att bli en styrka som följer mig genom resten av livet. Den kärlek vi har delat, allt jag har fått och lärt genom den, är en del av mig. En helt ovärderlig skatt.

Synd att du inte kan svara på det här brevet, därifrån du är. Jag får föreställa mig själv ungefär vad du skulle ha sagt, istället. Älskar dig! Saknar dig så mycket!

/Din Alexandra

PS. I dag gick skotern igång alldeles snällt! Då var det nog bara jag som gett den för mycket choke. DS

Publicerat avalexandragelland

Våta kuddar

Här har han legat, dag efter dag, och vätt kuddens örngott med tårar, just för att han legat här. Det var svårt att förmå mig själv att kränga av dem, och ta dem till tvätt.

Här ligger jag nu, och väter de rena örngotten med tårar, just för att han inte ligger här.


Hjärnan säger att det var skönt för honom att få somna in, när det nu var som det var, och blev som det blev.

Känslan säger att jag vill ha honom här! Nu!

Hjärnan säger att begravningen blev fin, och att det är skönt att ha nära och kära omkring sig, människor som visar kärlek, omtanke och medkänsla.

Känslan säger att jag vill ha HONOM här! Ingen annan.

Hjärnan säger att man vet aldrig hur länge jag hade orkat fortsätta vårda honom i stort sett ensam dygnet om.

Känslan säger, åt skogen med det! Det klart att jag ville fortsätta ha honom här!

Hjärnan säger att det var fint att vi ändå fick så många år tillsammans som vi fick.

Känslan säger , ja det var det, men jag ville gärna ha honom här i några år till!

Publicerat avalexandragelland

Begravningen

Begravningen i går blev så fin som en begravning kan bli, till och med vädret var strålande vackert, så att vi kunde avsluta ute vid graven. Graven, som jag en gång ska dela med honom.

Trots coronasmittans tider och många avbokningar och avböjningar, blev vi ett 30-tal som samlades för att ta ett sista avsked och minnas Jöran, dock utan kramar och handskakningar, men med mycket värme i blick. En vän hade gjort en fantastisk blomsteruppsättning i hans verktygslåda. Kantorn sjöng och spelade det Jöran själv hade önskat. Prästen, som också varit vår personliga vän sedan länge, höll ett fantastiskt fint griftetal om Jörans livssaga och gärning, kopplat till Guds nåd både i denna tid och i livet bortom. Vänner från olika tider i livet, bar kistan, gemensamt med representanter från hans och min släkt.

Tillsammans med den röda rosen, slängde jag ner en kvist av vår orkidé som stod i full blom, i graven. Blomman som vi suttit i köket och sett knoppas och slå ut mer för varje dag, bara för några veckor sedan. Jag tyckte han skulle ha den.

En av hans gamla skolkamrater kokade hans favoritsoppa och förestod köket. Flera fina tal hölls, och det fanns även plats för skratt. Jöran var en riktig ”Emil i Lönneberga” som liten, och i mångt och mycket även som stor, så det fanns många både dråpliga och tänkvärda berättelser att dela. Tårtorna gick åt till näst sista bit.

Under senare delen av sin cancerperiod, startade Jöran själv en hjälporganisation som han drev intensivt under tre år, för att hjälpa fattiga och behövande i Baltikum. Han samlade in främst kläder och sjukvårdsmaterial, och körde själv över och delade ut, i samarbete med kyrkor och lokala kontakter där nere. Det som började i vår egen folkabuss med släp, och lager hemma i villan, expanderade till att innefatta en lånad fullstor flyttbil med släp, och lager i ett nedlagt sågverk bl.a. När Jöran av hälsoskäl inte orkade fortsätta längre, tog en vän över kontakterna, ändrade bara namnet från ”Jörans hjälpresor” till ”Baltichjälpen”, och har fortsatt att driva arbetet fram tills nu, då hans hälsa inte heller räcker till. (Det krävs en kärnfrisk pensionär/sjukpensionär, eldsjäl och organisatör, för ett sådant vidlyftigt och med ekonomiska medel obetalt arbete.) När jag pratade med den mannen, just efter Jörans död, fick jag veta att de skulle skicka sin allra sista hjälpsändning med allt som fanns kvar på lagret, bara det fanns pengar till det. Kändes klockrent att då låta Jöran genom sin sista resa, vara med och sponsra den allra sista hjälpresan i den organisation han själv lagt grunden till! Genom alla goda och generösa människor som skänkte en slant, kom det in 8700 kr till detta, plus säkert en minst lika stor summa till andra behjärtansvärda ändamål. Helt fantastiskt!

Enormt fint att se hur många som tänker på oss, och visar det i omtanke på olika vis, både de som var närvarande och de som inte kunnat vara det personligen.

För mig kändes dagen som ett fint firande av det liv som varit och den kärlek och omtanke som delats. Till vissa av sångerna i kyrkan, kom minnena och tårarna över mig, som sig bör. Det var skönt att luta huvudet mot min systers skuldra. Resten av tårarna är sparade till dagar som kommer, när jag får tid att i ensamhet och lugn och ro utforska sorgen, tänker jag.

Innan vi åkte hem, gick jag ensam upp till den nu igenlagda graven, med alla vackra blomsterdekorationer på. Jag sa till Jöran att: ”Nu har jag gjort vad jag kunnat för att ta hand om dig. Nu ska jag försöka ta hand om mig”. Det kändes helt ok att gå därifrån.

I morse for mina sista gäster hem, förutom pappa, som blir kvar ett längre tag. (Som snart 90-åring, tyckte vi hela familjen att det var lämpligt att evakuera honom hit från Stockholm, undan coronasmittan.) Jag har organiserat en hel del inför denna helg, haft minst hundratals kontakter de senaste dagarna och veckorna känns det som. Jag känner mig trött, trött, TRÖTT! Till och med för trött för att orka känna sorg, för tillfället.

Det är nu det är avklarat. Det är nu det börjar.

Publicerat avalexandragelland

Nedtyngd av vattenmassor

När jag var barn, 11-12 år sådär, höll jag på att drunkna i en laxtrappa en gång. Jag och min bästa kompis skulle tävla om vem som vågade simma närmast fallet där vattnet rann ner i ”bassängen” där vi badade. Jag vann. Av vattnets kraft, drogs jag ner under ytan. Det var inte djupt. Jag minns hur jag stod på bottnen, nästan dubbelvikt framåt. På mina skuldror kände jag tyngden av det forsande vattnet. Det var omöjligt för mig att resa mig upp av egen kraft, vattnet tycktes väga ett ton. Plötsligt sträcktes en hand ner till mig, fattade tag och drog upp. Pappa hade sett mig, insett läget, och kom snabbt till min räddning.

Jag var antagligen bara under vattnet några sekunder, fick inte ens en kallsup. Men ögonblicket har etsat sig fast i mitt minne. Känslan av tyngden. Det obönhörliga.

Sorg för mig, är något helt nytt. I den här skalan alltså. Jag har inga tidigare erfarenheter att relatera till. Jag kom att tänka på händelsen i laxtrappan. Den tyngden jag kände då över axlar och rygg, påminner om känslan i sorgen de senaste dagarna. En massiv kraft som pressar mig nedåt, nästan fysiskt.

Så kom min syster på besök över helgen, och plötsligt fann sorgen för gott att även den ta en weekendsemester någon annanstans. Den liksom bara pös iväg och försvann. Den kommer tillbaka, var så säker, men jag får några dagars respit. Får skratta och prata och tänka på annat. Visst kommer stunder nu med, men inte samma blytunga sorg.

Jag vet att jag måste ända ner till botten av sorgen, för att komma igenom och upp så småningom. Men just nu är det skönt att få vila.

Publicerat avalexandragelland

12/3 2020

Jag låg i sängen på morgonen och planerade inför begravningen. Det vore lättast att göra si och så, med tanke på elrullstolen. Sedan slog tanken mig, och tårarna kom. Det är ju ingen som sitter i elrullstol, det är ju han som ligger i kistan!

Publicerat avalexandragelland

Värre framåt natten

Det blir alltid värre framåt natten

Långt från alla ljusen, alla skratten

Ligger vaken

Tänker på dig

Minns för mycket

Och är ensam

Björn Skifs

Jag håller med. På dagarna försöker jag hålla igång, folk hör av sig, jag har saker att göra och kan gå ut. Men på kvällen smyger sig ensamheten, känslorna och minnena på. Jag funderar, och gråter emellanåt.

I går skickade jag iväg alla handikapphjälpmedel. De lämnas åter, när de inte längre behövs. Vi hade massor av dem. Det var svårt för mig, blev så påtagligt. I dag fortsattes det med överbliven sondmat, slangar och allt sjukvårdsmaterial vi haft hemma. Det är som att slita av sig plåster som suttit länge och riktigt fastnat i huden. Det gör ont, och det ska det göra! Av måste de i alla fall, för att läkningsprocessen ska kunna fortsätta som den borde.

Livet känns tomt och stundvis meningslöst. Jöran var mitt uppdrag. Vad ska jag göra nu? Jag måste bli vän med hålet inombords, innan frågan får sitt svar.

Jag kommer också att ligga i kistan, vid begravningen. Den del av mig, som kallades ”vi”. Men Jöran kommer också alltid att leva, i mig.

Publicerat avalexandragelland

Reflektioner i ensamheten

Det är inte så att jag ogillar att vara ensam, jag bara saknar hans närvaro.

Han sa ofta att han inte var något att ha, för att han inte kunde göra någonting. Jag brukade säga att det kan du ju visst det! Du ligger ju här och älskar mig till 100%, och det är det jag behöver!

Jöran, nu har du varit borta i över en vecka. Nu är det inte roligt längre, kom tillbaka!

Jag klarar inte av att ta ner dina handdukar från krokarna i badrummet. Det ser så tomt ut.

Vi hade samma storlek på kläder, Jöran och jag. Jag finner tröst i att sova i hans t-shirt, ta på mig hans jacka och mössa när jag går ut. Han känns så nära då.

Publicerat avalexandragelland

Efter en vecka

”Om Jöran hade levat, skulle han ha sagt åt mig att jag skulle ringa er, och tala om att han hade dött”, hörde jag mig själv säga på telefon till en före detta granne. Det låter ju inte riktigt klokt, tänkte jag efteråt, men det är ju så det är! Jag hör små tillsägelser om allt möjligt, inne i min hjärna. Sådant som han alltid påpekade, eller som var typiskt honom. (Ja visst ja! Dags att dra upp pendeluret!) Det hjälper mig att hålla igång, få saker gjorda. Håller honom kvar hos mig, på ett vis.

Om man har en bil som inte startar, kan det hjälpa att få igång den genom rullning utför en backe, eller med draghjälp av en annan bil. Då börjar det mekaniska snurra, och kan dra med sig motorn igång i bästa fall. Lite så känner jag mig just nu. Jag känner ingen direkt inspiration eller lust till något, men om jag ändå gör något som jag tycker om, kan positiva känslor komma. Jag vet att jag mår bra av att vara ute i naturen. Därför tog jag på mig skidorna och åkte en sväng i går, och därför gick jag ut och satte mig på sjön för att pimpla i morse. Det hjälpte. Och så fick jag en mört, som jag nu kokat och ska ge till hönsen.

Det har gått en vecka i dag. Jag vet inte om jag har fattat det än, att han är borta, att han aldrig kommer tillbaka. Det tar nog mycket längre tid, innan det verkligen sjunker in. Jag kanske mer tror att jag har semester, än så länge. Men det är ok. Jag lever. Jag har klarat den här veckan, och kommer att klara nästa, och nästa. Jag känner det. Längre behöver jag inte tänka.

Publicerat avalexandragelland

Jöran c/o Himlen

Hej älskling!

Jag måste bara berätta för dig att i går körde jag bil i ett parkeringshus i stan, alldeles själv. Visst var jag duktig? Du vet hur mycket jag ogillar det. Visserligen har jag gjort allt sådant där själv de senaste åtta åren, men det kändes inte likadant när du satt bredvid. Det kändes till och med bättre bara jag visste att du låg här hemma i sängen och väntade på mig. Nu är det helt enkelt bara jag.

Jag skulle till begravningsbyrån och ordna inför din begravning. Det gick bra. Kvinnan från byrån höll det affärsmässigt, frågade inget personligt, så jag slapp gråta. Jag hade sällskap av en vän. Hon bjöd mig på lunch sen, det var trevligt. Jag minns inte när jag var inne i själva stadskärnan sist, till fots. Det måste ha varit över tre år sedan i alla fall, innan vi flyttade hit. Många affärer hade bytts ut, jag kände mig bortkommen, skyndade mig hem. Jag kom ihåg att tanka bilen.

I natt har jag sovit riktigt bra, utan att behöva nalla av dina insomningstabletter. Nu på morgonen har jag städat i hönshuset och skottat snö, det har kommit massor. Jag körde ut din elrullstol i garaget, inför att den ska bli hämtad på tisdag, tillsammans med en massa andra hjälpmedel vi haft. De trodde att de skulle behöva köra ett par lass. I alla fall, elrullen hade fått punka medan du låg på lasarettet. Märkligt! Den som hållit luften så bra i sju år, och så händer det precis när du inte ska ha den mer. Den gick ner på bara fälgarna, men det får vara så.

Ja, jag tycker att jag gjort massor, och ändå är klockan bara 11! Vad ska jag göra resten av dagen? I vanliga fall, skulle vi precis ha varit klara med morgonpasset, du och jag, lagt oss på sängen och kanske haft en stunds högläsning. Det är inte så roligt att läsa längre. Jag fick andra delen av den där serien vi börjat på, med bokbussen härom dagen. Får se om jag ids läsa den själv.

Ja, du har väl inga fritidsbekymmer nu, kan jag tro, håller igång hela dagarna. Det unnar jag dig! Har du lärt änglarna köra bil än? Hur fort går det? Finns det extragräddat Siljansknäcke i himlen? Är Jesus bra på att steka pannkakor? Jag är väl naiv, men man måste ju få fantisera.

Hur än det är, så vet jag att du har det bra. Och jag klarar mig, du behöver inte oroa dig för mig. Men jag saknar dig!

/Din Alexandra

Publicerat avalexandragelland

Saknad och lättnad

Förr var det svårt att sova för att Jöran väckte mig, ibland rätt många gånger på en natt. Nu är det svårt att sova för att han inte är här och gör det. Det är så tyst!

Förr kunde jag bli lite smått irriterad invärtes, att han låg i sängen och domderade med mig. ”Har du gjort det?”, ”Har du inte gjort det än?”, ”Gör det NU!” Nu saknar jag hans påminnelser och raka order. Fast jag kan höra dem ändå, till viss del. ”Ja, jag har kollat oljan i bilen, och jag har vridit upp klockan, jag har rengjort vattenfiltret och jag har äntligen bett grannen snöröja även bakom garaget, som du påmint mig om varje gång han varit här. Plus att jag har planerat din begravning.”

Märkligt hur det man irriterat sig på till och med kan bli något man saknar. Dessutom kommer det i ett annat ljus så här efteråt. Han körde inte med mig avsiktligt, utan av omtanke för att allt skulle bli så bra som möjligt, även för mig. Och han gjorde det kanske framför allt i frustration över att han inte kunde kliva upp och göra det själv, åt mig!

I går glömde jag mobilen i jackfickan, när jag kom in, och märkte det inte förrän flera timmar efteråt. Dagen dessförinnan, tog jag den helt enkelt inte med, när jag gick ut. Det är en sorts frihetskänsla. Jag har behövt vara ständigt nåbar i åratal. Även när jag fortfarande jobbade, hade jag oftast den privata telefonen i fickan på ”jour”, och det hände mer än en gång att jag fick släppa det jag hade för händer och skynda hem för att reda upp någonting.

De sista tre åren, när vi bott här ensamma, har jag inte fått gå till hönshuset eller brevlådan ens utan telefon, även om det tagit max fem minuter. Telefonen har varit Jörans larm, hans livlina. Hans telefon skulle ligga på sängen, uppfälld och inom räckhåll för hans högra hand, om jag inte var inom hörhåll (vilket jag oftast var), och min i byxfickan. Om jag gick en promenad, höll jag mig så nära att jag skulle kunna hinna hem igen på tio minuter, om han ringde. Nu kan jag gå vart jag vill, utan telefon!

Publicerat avalexandragelland

Stängt för inventering

Om bara Jöran hade levat och varit pigg som förr, skulle han ha pressat alla begravningsbyråer mot varandra, tills han fick sin begravning nästan gratis, och kistan på köpet. Dessutom skulle de ha tyckt att det var roligt och nästan en ära att ha fått göra affärer med honom. Sådan var han.

Nu sitter jag här, med min dator, min telefon och olika priser så det nästan sprutar ur öronen på mig! Och ingen Jöran. Jag gråter en skvätt när jag tänker ”ingen Jöran”, och sedan torkar jag ögonen, snyter mig, och tar itu med det praktiska igen.

I går mötte jag en vän, som inte låtsades om vad som hänt över huvud taget, utan bemötte mig precis som vanligt. Som om Jöran aldrig funnits, tänkte jag. Det kändes väldigt konstigt. Jag blev förnärmad å Jörans vägnar, var han inte ens värd att bli nämnd vid namn? Förmodligen ville vännen vara finkänslig, men för mig blev det fel, det sårade mig.

Annars har jag fått en stor mängd medkännande och kärleksfulla hälsningar, både under sjukhustiden och efter Jörans dödsfall, från både vänner jag visste att jag hade, och vänner jag inte visste att jag hade! Tack alla ni!

Jag kan prata i telefon och fixa saker, men jag känner mig än inte så social. Det är så fullt inom mig med känslor och tankar, jag har så mycket att bearbeta, det räcker liksom. Jag ser framför mig affären där vi bodde förut. En dag om året, satte de upp en skylt på dörren med texten: ”Stängt för inventering”. Det är så det känns. Jag måste kolla vad som står på hyllorna i min hjärna, se vad som saknas och behöver kompletteras, och kanske möblera om lite grann. Sedan kan jag öppna igen. Jag kanske borde skriva en sådan där skylt, och bära runt halsen en tid? (Det där med sorgeband de bar på armen förr kanske inte var så dumt ändå.) Eller så låser jag dörren, och struntar i att svara i telefonen. Men bli inte orolig. Det kommer att bli öppet igen, så småningom.

Publicerat avalexandragelland

In i det okända

Det är så mycket tankar. Jag kan inte riktigt fånga dem. Likt snö, som virvlar upp för en vindpust, innan den åter lagt sig till ro.


Jag satt i fåtöljen vid fönsterbordet och tittade på gamla familjebilder, när jag hörde att Jörans andning förändrades, blev mera ojämn och snörvlade till. Jag satte mig genast vid hans sida, tog hans hand i min, och smekte hans panna. Tio minuter senare var det slut. Stilla och lugnt.

I tjugo år, har jag bävat för det här ögonblicket. Utan rädsla för själva döden, men med rädsla för att mista, mista innan vi hunnit till vägs ände på något vis. 12 år med cancertumören tickande som en bomb i hans huvud, 8 år med svåra handikapp, depression och ångest. Han hade så många gånger ”nästan dött”, att jag nästintill förträngt sanningen, att en gång sker det verkligen. Det här var den gången. Vi var framme, loppet var fullbordat. Odramatiskt. Jaså, det var så här det var.

Nästan ögonblickligen infann sig känslan av att ”nu är han inte här”. Kroppen låg där, var fortfarande varm och go, men det var inte han. Det var bara en kropp, ett skal, som innehållit min man, men han var inte där. Jag kunde inte prata med den, det var ingen idé, lika lite som att tala i telefon när den man samtalat med redan lagt på. Men det gjorde ingenting, för allt var redan sagt. Han visste att jag älskade honom, och han visste att jag släppte honom vidare, i kärlek. Jag kommer efter sedan, någon gång, när det blir min tur.

Efter att ha suttit en stund till hos honom, underrättade jag personalen. Fick en stor kram av en sköterska. Gick och satte mig i sjukhuskyrkan en stund, medan de gjorde honom i ordning. Tackade personalen på IVA.

Uppe på rummet blev det ännu mera tydligt än förut. De hade gjort hans kropp så fin. Nyrakad, i en ren vit sjukhusskjorta, med ett vackert mönstrat täcke över sig och en vit ros i händerna. På nattduksbordet låg en vit spetsduk, med ett ljus och två hjärtan, bredvid fotot av Jöran och mig. Men han var inte där. Den vänliga sköterskan sa att hon öppnat fönstret, som de brukar, för att själen skulle kunna flyga ut. Jag sa att det var en vacker gest, men visste i mitt sinne att själen flugit sin kos en lång stund före det. Vilket fönster skulle ha kunnat stoppa den?

Sköterskan frågade om jag ville ha något att äta, och kom åter med en smörgås och ett glas lingondricka. En sista gång, satt jag framför Jöran och fikade, utan att han kunde vara med och äta. Så som det varit de sista åtta åren. Men den här gången vet jag att han inte blev suktad. Själv satt han nog redan till bords i himlen, och åt sitt livs godaste pannkakor och knäckebröd som han längtat så mycket efter, med världens största kopp kaffe framför sig. Livligt diskuterande motorer, med Jesus. Jag kan tänka mig det.

För sista gången greppade jag handtagen på rullstolen, som jag hanterat dagligen och stundligen, och som hållit Jöran bunden i så många år (se bloggens toppbild, den med hönan). Denna gång fylld av packning, både Jörans och mina saker. Med allt instuvat i bilen, lämnade jag rullstolen i sjukhusfoajén och anträdde resan hem. Hem, på den vanliga vägen som jag känner så väl. Ut, bort mot det okända. Ett helt nytt landskap som jag aldrig förr sett. Mitt nya liv, utan Jöran.

Jag gråter när jag tänker orden ”utan Jöran”, men jag kommer att klara mig. Det kommer att gå bra för mig, det brukar det göra, och jag är inte ensam. Det får bara ta sin tid, och nu har jag ju plötsligt sådan. Massor av tid.

Publicerat avalexandragelland

Slut

28/2 kl 18.58

Jöran drog sitt sista andetag. Nu har han frid.

Publicerat avalexandragelland


28/2 (Lånar en dator på intensivvårdsavdelningen)

För att vara så svag, är han så stark. Fortsätter att andas oförtrutet, fastän lungorna inte får åt sig det syre som kroppen behöver. Fortfarande, 20 tim efter att han togs ur respiratorn. Han sover lugnt. Jag har också sovit lite. Både vid hans sida, och på ett annat rum.

Vi ska få komma upp på en annan avdelning, nu när intensivvårdsinsatsen är avslutad. Hur lång tid det tar innan kroppen inte orkar längre, är omöjligt att förutse. Fullt förståeligt finns det andra som kan behöva den här platsen bättre just nu.

Vi befinner oss i dödens väntrum, men döden kommer att komma som en vän.


Kl 16.50

Det är så svårt att sitta bredvid och se den man älskar lida, utan att kunna göra någonting. Det rosslar för varje andetag han tar, och han andas fem gånger så snabbt som jag. Även om han sover, känns det grymt. Jag skulle ge min högra arm för att lyfta bördan från honom, ge honom frid och ro! Men jag kan inte. Det är inte upp till mig. Måtte han slippa ligga såhär länge till!

Publicerat avalexandragelland

27/2 kl 10

Jöran har svårare att andas i dag. Det känns som signalen om vilket håll det ska gå åt. Jag är kallad till läkarsamtal igen. Jag kommer att be dem låta honom somna in, hur svårt det än är att säga det. Han har kämpat nog, nu är det ok för honom att få släppa taget.

Om jag inte skulle skriva mer på bloggen på ett tag, beror det säkert på att jag stannar kvar hos honom.

alexandragelland

26/2, kväll

Inget nytt egentligen. Jöran har sovit hela dagen, jag har inte fått någon kontakt med honom, trots att han inte längre får så mycket narkos. Magen har börjat komma igång, men njurarna arbetar dåligt. Han andas till stor del själv nu. Jag undrar om han kommer att sova sig in i evigheten? Men det känns lugnt.

Publicerat avalexandragelland

Avskalat

Inför döden är vi alla nakna.

Det finns någonting i det som tilltalar mig. Det går inte att hyckla. Alla oväsentligheter skalas bort, som bladen på en kronärtskocka. Till slut finns bara mitten kvar, det godaste.

Jag minns hur vi låg på hans sjukhussäng 2012, kvällen före operationen, och höll varandra i hand. Det fanns inga ord att använda i en sådan situation. Vi visste båda att operationen mycket väl kunde kosta honom livet. Det viktigaste blev sagt ändå. Genom våra armar, våra händer, flödade en ström av kärlek, som om det varit mörkt omkring oss, säkert skulle ha lyst upp hela rummet.

Så är det nu också. Allt oviktigt är bortrensat. Allt som har behövts, är förlåtet. Endast det viktigaste kvarstår: Kärleken.

Publicerat avalexandragelland

Gungbräda

Några av Jörans värden var bättre i dag än i går, samtidigt som andra var sämre, så kontentan blev ungefär densamma. Däremot var det en annan läkare. Hon sa i princip samma saker som han i går, men det lät mycket mer hoppfullt. Plötsligt fylldes jag av känslan att det kanske inte är kört än. Samtidigt blev jag rädd att börja hoppas igen, för hoppen kan släckas lika snabbt som det kom, och det är så smärtsamt! Just att åka gungbräda mellan hopp och förtvivlan, himmel och helvete, är något av det svåraste jag vet. Men ovisshet är något vi alla måste stå ut med ibland.

I den kvinnliga läkarens version befinner sig Jöran just nu i ett mellanläge. Det kan börja luta åt ena eller andra hållet inom några dagar, och lutar det inte åt något håll, är det ungefär detsamma som att det går utför på sikt.

Det samtalet lämnade mig i en helt annan känsla än samtalet i går, och jag känner att jag har mer energi i kväll. Det kan också bero på att Jöran var ännu mindre sövd i dag, och mer kontaktbar. Han hade ögonen öppna en hel del, till skillnad från bara ögonblicksvis tidigare. Däremot stirrade han mest mot taket, utan att blinka eller verka medveten. Oftast med en rynkad panna, liksom till en förvånad min. Jag undrar vad han tänkte? Med mina kärleksfulla ögon var han så söt! Jag hade velat krypa upp i sängen till honom, ta honom i famn, kyssa honom, men det gick ju inte. Inte ens det sistnämnda, för slangarnas skull. Jag fick nöja mig med handen, men jag kände att vi hade kontakt.

När jag var barn, köpte mamma en kanin åt mig spontant en fredag, när hon och jag gick på stan. Hon tog den på öppet köp över helgen, för säkerhets skull, ifall pappa skulle misstycka. Och det gjorde han. Han var helt obeveklig, kaninen skulle lämnas tillbaka på måndagen. Mamma gick med på det, men jag blev jättearg. Dessutom hann jag ju fästa mig vid kaninen. Det var jättesvårt! (En av de få gånger jag minns att jag riktigt varit på kollisionskurs med min pappa, som annars var min idol.)

Jag kom att tänka på den händelsen just nu. Hur svårt ska det inte bli att ”lämna tillbaka” en man, som man fäst sig vid och älskat genom ups and downs i 20 år? Det klart att jag vill ha honom med hem igen, att allt ska bli ”som vanligt”. Men samtidigt, som jag skrev i går; jag vill inte vara så egoistisk.

Vi får se åt vilket håll gungbrädan slår. Man kan inte lura döden varenda gång.

Publicerat avalexandragelland

Händelseförlopp

Må 17/2

Jöran ramlar vid gåträning, slår huvud och höft, åker in akut. Undersöks och röntgas utan att hitta någon fraktur. Får mycket morfin mot värken. Slaget, chocken och morfinet samverkar till att magens aktiviet stannar av, men det är det ingen som vet, än. Eftersom Jöran inte klarar av att åka hem, blir han inlagd på ortopeden, för vidare smärtlindring, undersökning och träning.

Ti 18/2

Jöran mår som i går. Sitter med hjälp av tre personer på sängkanten några minuter, men har mycket ont, svårt att kunna luta sig framåt. Vänster ben följer inte med som det brukar. Han har ovanligt mycket halsbränna under dagen, och på kvällen kräks han rejält, och känner sig jättedålig. Eftersom han inte kan svälja något vidare, går en del av kräket ner i lungorna. Han tycker att det är jobbigt att andas.

Ons 19/2

Jöran har så pass svårt att andas på morgonen, att han behöver extra syre kontinuerligt. Han blir flyttad till intensivvårdsavdelningen för att bättre kunna få den hjälpen. Man misstänker lunginflammation, tar odlingar och sätter in ett brett antibiotikum. Det rosslar väldigt när han andas, och han behöver slemsugas återkommande. Blodtrycket sjunker, vilket regleras med sängens läge och mediciner tills det är stablit.

To 20/2

Läget är som i går ungefär. Mindre rossel i lungorna, men syresättningen är inte alls bra. Man börjar också prata om att magen inte fungerar, låter sonden verka baklänges, och får ut 7 dl maginnehåll, som inte gått vidare neråt.

Fre 21/2

Jöran har så jobbigt att andas och är så slutkörd, att man beslutar söva honom och ge andningshjälp via respirator. I annat fall hade han inte överlevt dagen. Han är själv med på att få denna hjälp. Magen fungerar fortfarande inte, och njurarna verkar inte heller jobba som de ska.

Lör 22/2

Läget är som i går ungefär. Man försöker få igång njurarna med hjälp av mediciner och extra mycket vätska. Det resulterar i mer urin, men njurarna renar inte som de ska. Dialys diskuteras, men man avvaktar. Lunginflammationen börjar vända, infektionsvärdena vänder. Han får hjälpa till med andningen lite själv igen, men är fortfarande djupt sövd.

Sön 23/2

Blodtrycket är bättre och andningen bättre, men magen arbetar inte, och njurvärdena fortsätter att försämras. Han får ett extra kraftigt dropp direkt i blodet, eftersom han inte kan tillgodogöra sig sondmat.

Må 24/2

Man låter Jöran bli lite lättare sövd, i hopp om att få kontakt och se mer hur han mår. Det mesta det resulterar i, är att han tuggar på respiratorslangen, och fladdrar med ögonen ibland när något händer ikring honom. Annars som i går. Läkaren kallar in mig på samtal och förklarar situationen. Ingen av faktorerna i sig behöver vara livshotande, men alla sammanlagt, utöver grundläget med handikapp, ålder och livsleda och eventuellt en benskada i höften som inte synts på vanlig röntgen, är en oerhört allvarlig situation. För varje dag i respirator, minskar chanserna drastiskt att han ska kunna återhämta sig efteråt, med allt vad det innebär. Om hjärtat skulle stanna, är vi överens om att inte göra några återupplivningsförsök. Det skulle inte Jöran vilja.

Jag skriver det här lika mycket för mig själv, som för dig. Jag känner att dagarna flyter ihop. ”Jag har filmjölk i hjärnan”, som jag beskrev det för en vän. Det är skönt med struktur, så här har det gått till. De har gjort, och gör allt vad de kan för honom på IVA, men realistiskt sett finns inte mycket hopp om ett fortsatt liv, åtminstone inte ett med någon kvalitet. Att han lever nu, beror uteslutande på apparatur och mediciner. Om läget inte förbättras drastiskt, kommer jag om några dagar att behöva ta ställning till om man ska fortsätta så.

Publicerat avalexandragelland

Att släppa taget

I dag blev jag kallad till ett allvarligt läkarsamtal. Jag grät en skvätt i bilen på väg in. Det var flera år sedan senast jag grät, men nu började det verkligen gå upp för mig att detta lutar åt fel håll.

Det var lätt att veta vad jag skulle säga, om än det var svårt att säga det. Jag älskar Jöran så mycket, att jag är beredd att släppa honom, för hans skull.

2012 var vi i ett liknande läge. Jag trodde även då att jag var beredd att släppa, men när det kom till kritan tog jag tillbaka det, och bad Gud på mina bara knän om mera tid. Mera tid tillsammans med Jöran. Jag fick vad jag bad om, och för det är jag tacksam.

Den här gången ska jag inte vara så egoistisk. Jöran har levt. Han har verkligen levt ett fullödigt liv, mer än de flesta skulle hinna även om de blev 100 år. Men de sista sju-åtta åren har varit en enorm prövning för honom, sedan han berövats förmågan att själv vara aktiv och ”göra”, det som varit hans signum.

Om hans inre organ börjar fungera och han vaknar nu, har han ett sådant omänskligt kämpande framför sig, att komma tillbaka. Och tillbaka till vadå? En vardag ännu svårare än den han just och jämnt orkade med, före sitt fall, före lunginflammationen. En vardag som antagligen inte jag skulle klara av att sköta i hemmet. Då vore det barmhärtigare för honom att slippa vakna.

Jag sitter även i dag och håller honom i handen. Han är inte riktigt lika djupt sövd, och jag märker flera gånger att han känner min närvaro. Hans goa, mjuka (och för en gångs skull varma) hand i min. Ingenting känns mer naturligt. Jag smeker hans bröst och hans panna, de ställen jag kommer åt där inga slangar och sladdar är i vägen. Min fina man! Det är svårt att släppa. Några dagar till får jag kanske hålla i, medan jag vänjer mig vid tanken.

Publicerat avalexandragelland

Trött

När jag vaknar på natten tror jag först att du ligger här i sängen bredvid mig, som vanligt. Jag tänker att om du är vaken, ska jag berätta vad jag nyss drömt.

Men du är inte vaken. Du är inte ens här. Och drömmen flyr.

__________________________________________________________________

Jag pratar med sköterskan på telefon och får veta att i dag är det både bra och dåligt. Du har börjat andas mera själv, så respiratorn går bara in och hjälper till när det behövs. Dessutom är blodtrycket bättre, och antibiotikan har börjat fungera mot lunginflammationen.

Men njurarna vill fortfarande inte riktigt vara med och arbeta, och inte magen heller, den är alldeles för tyst. De försöker på alla vis hjälpa dig, men väntar med lösningen dialys i hopp om att kroppen själv ska börja samarbeta.

Av allt det här, märker du ingenting, min älskling. Så skönt för dig!

__________________________________________________________________

Jag har varit hemma hela dagen. Städat åt hönsen, och lite åt mig själv också. Veckans disk har bara staplats annars, tills inga bestick fanns kvar i lådan.

Jag känner mig oerhört trött, fastän jag sovit 9 tim i natt. Jag gick en promenad på eftermiddagen, tänkte att det skulle vara bra för mig, men det hjälpte inte. Orkade inte ens äta upp min middag. (Ni som känner mig, vet hur olikt mig det är!) Istället blev det en rejäl tupplur, tillsammans med katten. Nu känns det bättre. Men jag kan fortfarande undra om jag ska orka åka in i morgon igen. Kan de inte söva ner mig också, bara ett tag?

Publicerat avalexandragelland

Dagsläget

I dag var det njurarna som var det värsta problemet, att de inte riktigt verkade vilja eller orka göra sitt jobb. Det ena leder till det andra. Jöran låg lyckligt ovetande i sin respirator, stundvis vickande på tår och fingrar och blinkande med ögonen åt mig någon gång, men annars djupt sövd. Kanske behövs dialys, kanske räcker det att justera vätsketillförsel och medicinering.

Personalen på intensiven är helt underbara, både mot Jöran som patient och mig som anhörig. Jag tror aldrig jag fått ett så gott bemötande på någon avdelning någonsin, och då ska du veta att vi varit på många, många, genom åren. Jag känner mig sedd, och de visar en omtanke och ett genuint intresse för oss båda, både i situationen nu och som människor. Dessutom är de pedagogiska och förklarar hela tiden vad de gör och varför, även för Jöran, trots att han är sövd. Det tycker jag är fint. Och jag får ställa mina frågor, utan att behöva känna mig besvärlig. Dessutom får jag fri parkering, och tillgång till ett anhörigkök där jag kan värma min mat och vila om jag vill. Skulle det krisa, finns även ett rum där jag kan sova över. Världens största rosenbukett till dem! Svensk sjukvård, när den är som bäst. (Det är bara tragiskt att man behöver anlita den.)

Jag känner mig trött efter sex dagar på en stol bredvid Jöran, även om jag inte stannat hela dagarna, och trots att jag sovit bra på nätterna. Jag är van vid att det är oroligt och krisartat kring Jörans hälsa, det har jag levt med ständigt i nära 20 år nu. Ändå påverkas man och blir psykiskt trött en sådan här gång. Annars vore man väl inte människa. Situationen skiftar så fort, och hur det än är, skiljer det bara ett andetag mellan liv och död, en sekund. Det är en tunn hinna. Det kan vara nyttigt att bli påmind om det ibland, men man måste också vila från tanken.

I morgon tänker jag stanna hemma och samla krafter tills när de ännu bättre behövs. Om inget akut händer, förstås.

Publicerat avalexandragelland

Respirator

Det blev för jobbigt för dig att andas i dag, älskling. De har sövt dig, och lagt dig i respirator. Nu andas den åt dig, så du får vila. Du ska få vila i flera dygn.

Jag sitter här bredvid dig, och smeker din hand. Det är skönt för dig att slippa kämpa, för en gångs skull. Du ser fridfull ut i din dvala, min Törnrosa-man.

alexandragelland

Komplikationer

Det tillstötte andningsbesvär. Jöran blev skickad ner till intensivvårdsavdelningen. Jag har suttit och hållit handen hela dagen. Den handen som det var minst slangar och pryttlar på. Han såg ut som om han låg mitt i en kastrull kokt spagetti med allt han var uppkopplad i. Lungröntgen visade att det var vätska i lungorna. Syrgasmasken på hela tiden, för att få tillräckligt mycket syre. Flera gånger behövde vätska sugas upp via slang i näsan eller svalget. En otrevlig process, men nödvändig för att inte drunkna i sina egna vätskor. Lunginflammation. Feber, hög hjärtrytm, lågt blodtryck. Ett tag måste sängen tippas så att huvudet kom ner och fötterna upp, för tryckets skull. Han var i alla fall tillräckligt pigg för att hela tiden klaga över hur obekvämt det var.

Så märkligt snabbt saker kan förändras. I går var det höften som var problemet, i dag andningen. Höftbesvären tänkte nog varken han eller någon annan på, annat var mer akut. Man blir så påtagligt närvarande nu och här. Ett rosslande andetag i taget.

Det var snart åtta år sedan vi var här senast på intensivvårdsavdelningen, just efter senaste hjärnoperationen då han fick sina skador. Då hade vi ingen aning om hur påverkade våra liv skulle bli av det som hänt, och väl var väl det. Annars hade det bara gett oss bekymmer i förtid.

Vart det som händer nu leder oss, har jag ingen aning om, och kan inte heller påverka. Det enda jag kan, är att finnas till, visa och säga att jag älskar honom, och be. Resten är inte upp till mig.

Publicerat avalexandragelland

Det oundvikliga

Nu snuddar vi gränsen mot det oundvikliga. En dag blir vi tvungna att skiljas åt. En dag blir det omöjligt att klara vardagen här hemma. Är det den här dagen?

I går ramlade Jöran. Vi gåtränade. Han föll. Slog huvudet i bordet, och landade på höften. För första gången lyckades vi inte med förenade krafter få honom upp. Han hade för ont. Jag fick ringa en vän, som kom och hjälpte mig att resa Jöran och få honom i säng. Sedan blev det ambulans till akuten, igen.

Jag pratade med min pappa på telefon. Vi tänkte båda på mamma. När hon hade ramlat, och han inte lyckades få upp henne från golvet. Inte för att hon hade för ont, utan för att hon hade glömt hur man gjorde för att resa sig. Det blev spiken i kistan för dem att kunna bo hemma tillsammans. Mamma fick en mycket fin omvårdnad på demensavdelningen på äldreboendet Rosstorp i Rönninge, och pappa besökte henne varje dag. Sommaren 2013 avled hon av sin alzheimers. Då hade pappa vårdat henne i minst tio år.

Det känns tomt i mina armar i dag. Som när man burit ett barn en lång bit, ett barn som egentligen är lite för tungt för att bli buret. Armarna töjs liksom ut och greppet har stelnat. Men när man sedan inte bär längre, känns armarna onaturligt lätta, de nästan flyger istället, och man saknar den där tyngden. Tyngden som man blivit van vid, som blivit ett med en.

Jag satt hos Jöran tills på kvällen i går, var med honom på undersökningar. Inget brutet som de funnit än, men det gör så ont. Jag ska åka in till honom i dag också. Han får stanna och smärtstilla, stanna tills de vet vad det är. En akutplats på äldreboendet står sedan till förfogande, om han inte kan åka hem.

Nu snuddar vi gränsen mot det oundvikliga. En dag blir vi tvungna att skiljas åt. En dag blir det omöjligt att klara vardagen här hemma. Jag hoppas det inte är i dag.


Röntgenbilderna visade inga frakturer, så troligen är det musklerna kring höften som fått en rejäl smäll. Bästa tänkbara scenario alltså. Jöran klarade att sitta upp på sängkanten en stund, med hjälp av tre personer och en hel del morfin. Hoppet om att så småningom kunna återgå till hur det var före fallet, stiger. Kanske vi får ännu mer tid ändå.

Publicerat avalexandragelland


Följ min blogg

Få nytt innehåll direkt till din inkorg.

Skapa en ny webbplats på WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta: