Om mig

Alexandra och hönan Barbro

Jag är Alexandra, född och uppvuxen i Stockholms innerstad, men med rötterna i Jämtland, och en ständig längtan dit. Jag ville bli bonde, så efter avslutad lantbruksutbildning, flyttade jag som 18-åring ensam upp till familjens sommarställe. Samma hus där vi nu återigen bor. Fast på den tiden hade vi varken vatten inne, eller annat värmesystem än de gamla vedspisarna, som jag var urdålig på att kunna tända upp i. Så började mitt vuxenliv, en lärorik skola.

Bonde blev jag inte, men jag jobbade inom lantbruk och skogsbruk till att börja med, och hade lite egna djur för husbehovsbruk. (Även en fjällko, som handmjölkades.) Livet har gjort sina kullerbyttor. Jag har flyttat runt, inom länet, provat en del olika jobb, bl.a. jobbat på sågverk, och drivit en hantverksbutik med egna alster, hemma och med turer till olika marknader. Jag tycker om att skapa. Jag både snickrar och syr, gör gärna nya vackra och miljövänliga bruksföremål av någonting gammalt, så butiken innehöll lite av varje. Nu för tiden är skapandet en hobby. Jag skriver även musik, sjunger och spelar piano, dragspel eller durspel. Jag älskar också att rita, och framför allt, som ni märker, skriva.

Efter en väldigt stark Gudsupplevelse, i samband med en livskris, satte jag mig i skolbänken, och omskolade mig från bonddräng till diakon. ”Socialarbetare åt Svenska kyrkan”, brukar jag säga, till den som undrar vad det är. Tio år arbetade jag med detta underbart mångfacetterade jobb, där jag fick dra nytta av både mina förmågor och alla tidigare erfarenheter, i mötet med andra människor.

Jörans och min gemensamma resa började i skoterklubben för ungefär 20 år sedan. Jag blev invald som ordförande, ny och grön, och han var klubbens mest aktiva medlem. Jag måste fråga honom om allt… och snart gällde det inte bara klubbärenden. Vi blev blixtförälskade, kan man gott säga. En förälskelse som hållit i sig genom ”ups and downs”. Vi har varit gifta nu i över 17 år. Först 10 år med cancer, sedan 7 år med gravt handikapp. När han ser tillbaka på tiden med cancer, refererar han till den som ”när jag var frisk”. När han mådde dåligt, hanterade han det genom att vara superaktiv.

Det sista han gjorde, före hjärntumörsoperationen, var att klättra upp på taket på vårt hus, för att rensa hängrännorna från gamla löv. Annars skulle det dröja ett bra tag innan han kunde göra det, resonerade han. Hade jag vetat vad han gjorde, hade jag gjort det istället. Hans balanssinne påverkades av tumören, och var långtifrån det bästa…

I och med operationen och hjärnskadan, förändrades våra liv totalt, över en dag. Hur vi har hanterat det, och hur vi dagligen lever i spåren därav, är vad den här bloggen handlar om. Ur mitt perspektiv.

Alexandra & Jöran, juni 2012. Sista bilden som blev tagen på oss innan allt förändrades.

Tillägg

Den 28 feb 2020 dog Jöran, efter ett rätt hastigt och oväntat förlopp.

Jag är inte färdig med att skriva om livet tillsammans än, samtidigt som jag gått in i ett nytt skede av livet; sorgen. Därför kommer huvudbloggen att fortsätta handla om livet tillsammans, samtidigt som det under rubriken ”Sorgens ansikten” går att följa mitt liv och mina reflektioner i livet utan Jöran.

4 reaktioner till “Om mig

  1. Hej Alexandra!
    Din syster Gabriella tipsade mig om din blogg. Min man fick diagnos hjärntumör i september 2008 och i november 2009 dog han. Din blogg påminner mig om hur det skulle kunna ha blivit. Nu dog han efter ett oerhört intensivt år då livet blev påtträngande verkligt och prioriteringarna så självklara. Saker som var viktiga spelade plötsligt ingen roll, andra saker, som att äta middag med familjen och lyssna på vad barnen gjort i skolan betydde allt! De samtal vi hade sedan vi fick diagnosen hade vi antagligen aldrig haft om livet fått rulla på. De samtalen är något av det värdefullaste jag har, och de ger mig fortfarande kraft att klara av allt som måste klaras av.

    Som du förstår väcker din blogg mycket tankar och känslor hos mig. Du är så duktig på att sätta ord på saker och jag beundrar hur du lyckas hålla en positiv ton (vet hur bitter jag var på sjukvård, färdtjänst, oförstående omgivning..)

    Sorg går inte att ta ut i förtid, och du har såklart ett sorgearbete att ta dig igenom. Skönt att allt ändå verkar vara utrett mellan dig och din man. Det är kärlek att släppa taget. Jag saknar fortfarande min man, och kan bli bottenlöst ledsen, och till och med arg. Men jag tänker också att så gärna som min man hade velat finnas kvar hos oss, så vore jag otacksam om jag inte uppskattade livet, jag som finns kvar.

    Tack för att du delat med dig av ert liv!

    Anette

    Gilla

    1. Hej Anette!
      Tack för att du läst min blogg, och tack för att du svarar! Jag har hoppats att detta skulle bli ett forum där man kunde mötas och dela sådana här erfarenheter med varandra, känna igen sig, ge varandra stöd och hopp om det är möjligt. Du är den första som jag inte känner personligen, som svarar och delar med dig av din berättelse, det värdesätter jag högt!

      Jag kan bara föreställa mig vilken påfrestning det måste ha varit med ett så snabbt förlopp, så ofantligt komprimerat av skiftande känslor och tankar. I sorgearbetet ligger du långt, långt före mig. Att höra dig, är som att det sträcks en hand till mig ifrån framtiden. Livet går vidare, man kommer igenom det, men minnena finns kvar och det är ok att sakna, gråta och även vara arg, både nu och sedan.

      Tack så hemskt mycket för dina ord, och lev väl!
      /Alexandra

      Gilla

      1. Det har väckt upp så många tankar och känslor att läsa din blogg. Får jag dela ett minne med dig? Jag tog med mig barnen till begravningsbyrån. De kastade sig med stor energi över hur dödsannonsen skulle vara formulerad. Vilken dikt och symbol vi skulle ha hade vi pratat om hemma, så det var texten under strecket, där man bjuder in till själva begravningen som de ville ha på ett speciellt sätt, så att alla skulle känna sig välkomna, tror jag. När sedan vår begravningsentrepenör (en fantastisk kvinna som heter Maud) kom med ett utskrivet förslag och berättade vad annonsen skulle kosta, sa alla tre barnen i mun på varandra att ” pappa skulle bli galen på att det kostar så mycket” och sedan började de korta ner antalet rader.
        Vi pratar mycket om Kjell, vad han brukade säga, vad han antagligen skulle sagt. Vi känner honom så väl och på så sätt finns han fortfarande med oss. Det känns bra. För mig har det varit ett sätt att komma vidare, att inte drunka i sorgen och i självmedlidande (jo, det finns där men får inte ta över). Kjell var i grunden en så positiv person, han skulle inte ha velat att vi grät och var ledsna varje gång vi tänker på honom.

        När jag läser din blogg känns det självklart att du kommer bära din Jörgen med dig även framöver.

        Allt gott till dig!

        //Anette

        Gilla

      2. Vilket fint minne du beskriver, mitt i sorgen. Hur gamla var barnen? Man kunde tro att det du skrev nu, var ett svar på mitt senaste blogginlägg som jag la upp alldeles nyss, men i så fall läste du mina tankat, för det här svaret hade kommit under tiden jag skrev! Tack för att du delar med dig, du får gärna fortsätta med det! Det är skönt att skriva, åt bägge hållen tänker jag, och det är gott att veta att någon läser och bryr sig om. /Alexandra

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en ny webbplats på WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta: